Så jääla tung bas!

Som föreställande sofistikerad kulturidkare så ansluter jag mig gärna till den grupp människor som (regelbundet och överlägset) suckar över det generella endimensionella musiktänket. Och med “endimensionella” menar jag just det – mer specifikt i form av en basgång.

Jag stöter på det vart jag än vänder mig. När jag researchade en ny datorhögtalare så innehöll absolut varenda recension på Prisjakt, oavsett modell, något  om basen. Några efterkonstruerade, dock ej överdrivet omskrivna exempel:

“Tung bas fan, skitbra högtalare” – 10 / 10

“Fan tung bas, jääla bra” – 10 / 10

“Bas tung fan, asså fan bra” – 10 / 10

“Man hör ju inte basen fan” – 1 / 10

Någon gång när jag var på MediaMarkt och egentligen hade andra ärenden hörde jag mig lite spontant för om bra datorhögtalare. Säljaren gick direkt igång med sitt basprat. “Ja i den här så har du ju en tung bas”, och “ja, mycket bas för pengarna brukar de säga”. Och när jag sedan lite försiktigt påstod något så underligt som att jag faktiskt är en sådan där som gillar mellanregistret och dessutom prioriterar det framför tung bas, ja då blev han minsann ganska ställd. När han presenterade en ny modell visste han inte riktigt vad han skulle säga. “Ja, här har du en riktigt …uhm …pris, alltså priset är bra alltså, bra lågt, prisvärd bas…jag menar högtalare”.

Varför nu denna utläggning? Jo, på senare tid har jag funderat mycket över Hans Zimmers enorma popularitet, och det faktum att han vann “favorit-filmkompositör”-omröstningen här på Filmscore.se överlägset i våras. Visst, hans öppenhet, hans humor, och hans tendens att skriva musiken till väldigt många blockbuster-filmer spelar in. Men jag undrar om inte basen gör det också. Här om dagen läste jag det nämligen på ett forum. Något i stil med “Älska Hans Zimmer asså – så jääla tung bas”. Och denne aktningsvärde recensent har förstås helt rätt. Den mannen kan brassa på med bas som ingen annan. Tung, tung bas. Det är inte konstigt att man blir frälst …