Musikstil då och nu

Hollywoods gyllene era ägde rum mellan 1930 och 1950, då ca 500 filmer producerades varje år. Men hur var stilen på filmmusiken under den perioden? Och framför allt – hur har den förändrats över åren? Det ska vi kika på i den här artikeln, nummer 4 i avsnittet filmmusikens historia.

Musikstil inom filmmusiken, 1930-1950

Som nämnt i avsnittet om stumfilm var den musiken som användes innan ljudfilmen kom tagen lite varstans ifrån. Ofta kom den från 1700-talets Wienklassicism eller 1800-talets romantik – musik av Mozart, Beethoven, Wagner, Schubert, Brahms och Verdi. Och det var just denna musik som var huvudinfluensen när Hollywoods filmkompositörer började skapa filmmusik för synkronisering med filmen. Många klassiskt skolade europeiska immigranter kom till Kalifornien för att börja med filmmusik, och de första stora filmkompositör-namnen lyder Max Steiner, Erich Korngold och Miklos Rosza. Den musikstil som skulle komma att genomsyra filmerna var starkt inspirerad av den sena romantikens musik, skriven av Mahler, Strauss med flera. Ofta användes också Wagners ledmotivsteknik (läs mer). Ett riktigt bra exempel är Max Steiners Oscarsnominerade musik till Borta med vinden (1939). Dessvärre är inbäddning av samtliga klipp från originalfilmen inaktiverat, men musiken låter så här:

Tara’s Theme från Borta med vinden av Max Steiner. Den återkommande melodin är ett ledmotiv som symboliserar huvudpersonen Scarlett O’Haras hemort Tara.

Lägg märke till den romantiska stilen med symfoniorkestern, klara melodier, och långa språng i tonhöjd. För lite extra allmänbildning; det var i denna film som den odödliga frasen “Frankly my dear, I don’t give a damn” uttalades.

Musikstil inom filmmusiken, 1950-1975

När 50-talet drog igång var ett av de största namnen i filmvärlden Elia Kazan. För Linje Lusta (1951) med Marlon Brando i huvudrollen, anlitade han en förhållandevis ung kompositör vid namn Alex North. Detta resulterade i ett score med lite mer samtida ingredienser såsom jazz, komplexa rytmer och dissonanser. Någon gång här inleddes den nya eran med den nya musikstilen. Det fanns däremot en kompositör som var ungefär tio år före sin tid med denna revolution, ingen mindre än Bernard Herrmann. Lyssna på hans filmmusik i klippet med musik från Citizen Kane (1941) nedan, och notera dissonanserna (då väldigt moderna). Musiken verkar mycket mer inspirerad av 1900-talets kompositörer såsom Stravinskij och Shostakovich, än 1800-talets Wagner och Verdi.


Svit ur Citizen Kane av Bernard Herrmann.


Den romantiska musikstil som tidigare dominerat höll på att bytas ut mot en mer konstnärlig stil. Filmer såsom Psycho (1960) och To Kill A Mockingbird (1962) är både väldigt sevärda och ger bra inblickar i denna eras filmmusik. Under den här perioden upptäckte också filmproducenterna på allvar värdet av att ha en “Theme Song”, filmens signaturlåt, som kunde dra in intäkter i och med försäljning av LP-skivor. Exempel på Theme Songs i modern tid är “When You Believe” (från Prinsen av Egypten, 1998) och “My Heart Will Go On” (från Titanic, 1997)

Musikstil inom filmmusiken, 1975-nu

När Max Steiner en gång fick frågan vad han ansåg om samtida musik svarade han “Jag har då ingen kritik. Jag kan inte kritisera sådant jag inte förstår”. Hade den gode Max levt länge nog för att få se filmmusik-världen på 1980-talet, ja då hade han fått solsting.

Några år dessförinnan hade den experimentella delen av musikskapande satt sina spår i filmmusiken. Musiken till Chinatown med Jack Nicholson skrevs av Jerry Goldsmith, och han använde sig av stråkar, en trumpet, två harpor och fyra pianon(!) för sin bakgrundsmusik. Musikerna skulle heller inte spela piano på sedvanligt manér utan spelade direkt på strängarna inuti pianot! Vad en sådan musikstil ska kallas är svårbestämt men resultatet blev en mycket speciell harmonisk struktur och klangfärg, som gav mörker och mystik en ytterligare dimension på bioduken.

Däremot kommer vi nog aldrig riktigt få nog av riktiga, pampiga orkestrala soundtrack. I och med John Williams bakgrundsmusik till Hajen (1975) återuppstod det traditionellt orkester-baserade sättet att skapa filmmusik, och det faktum att Star Wars (1977) hade premiär två år senare, markerade att det var här för att stanna. Båda filmerna bjöd på ledmotivbaserade scores, vilka var vanliga i filmmusikens tidigaste år. Nästan alla idag känner till vilket tema som förknippas med både Darth Vader och Hajen.


“Main Theme” från Hajen av John Williams

Ironiskt nog bjöd 80-talet på en uppfinning som kanske är den största revolutionen inom filmmusik så här långt i historien – synthesizern. Filmen som fångade allas uppmärksamhet här var Chariots Of Fire (1981) med musik av Vangelis. Bakgrundsmusiken var helt och hållet elektronisk, och producenter, regissörer och kompositörer runtom i världen var lyriska över att sådana ljud kunde användas på ett sådant sätt. År 1981 fanns förstås inga digitala synthesizers, utan de skulle komma några år efteråt. Hans Zimmer, upphovsman bakom soundtracket till bland annat Lejonkungen (1994) (bortsett från sångerna som skrevs av Elton John), var en av de första att specialisera sig på musik av och med digital synthesizer. Mot senare år har det dock i större produktioner blivit populärt att nyttja synthesizers mest i den första delen av produktionsprocessen, för att senare övergå till riktiga instrument.

Under åren har dessutom pop- och rockmusik blandats in i filmmusiken. Eric Clapton skrev en del för Lethal Weapon-filmerna, och Ry Cooder skrev ett helt score till Paris, Texas (1984), för att nämna ett par exempel. En genre så bred som filmmusik som den är idag finns nog inte.

Artikel publicerad den 28 juli 2010.

Tillbaka till Filmmusik-historia.