Lyssnarvänliga sviter. Begränsat med folk

Då och då letar sig filmmusiken in i konserthusen. För sådana där riktiga Hollywood Blockbusters skrivs ofta väldigt dramatisk, lyssnarvänlig musik, och inte sällan komponeras en så kallad svit (“suite” på engelska). När man talar om soundtracks är en svit ofta ett hopkok av de olika musikaliska teman som förekommer i filmen, och “huvudtemat” är förstås i förgrunden. “Harry’s Wondrous World” från soundtracket till Harry Potter och de vises sten (2001) är ett strålande exempel. Denna svit är som gjord för att framföras i ett annat sammanhang än i filmen. Sviter förekommer väldigt sällan i sin helhet i själva filmen – så många musikaliska godbitar på en gång går helt enkelt inte ihop med berättelser som de presenteras på film.

När filmmusik framförs i konserthuset är det i regel sviter som framförs. Det fick jag själv erfara för ett par veckor sedan i Brighton, då Bournemouth Symphony Orchestra var på besök med sin “Hollywood Blockbusters”-konsert. Som väntat rörde det sig om över två timmar orkestral “svulst” – sådant man egentligen suktar efter när man lyssnar på klassiska instrumentala verk eller operor men inte riktigt vill erkänna det. Bleckblåssektionen var imponerande stor, vilket inte minst märktes i det avslutande framförandet av John Williams världsberömda svit till Indiana Jones: Jakten på den försvunna skatten (1981). I slagverkssektionen satt inte mindre än sex musiker. I konserthuset är det desto vanligare med två eller möjligen tre – en musiker som tar hand om pukorna, och ytterligare en eller två som hoppar mellan de olika slagverksinstrument som behövs, vare sig de är membranofoner eller idiofoner.

Särskilt värt att notera är att en filmmusiksvit komponerad av en kvinna framfördes. Debbie Wisemans läckra musik var i mina ögon kvällens höjdpunkt, och hon var också den enda av kvällens kompositörer som inte har den där direkta kopplingen till Hollywood. Hur forcerat det än verkar så tycker jag att det är viktigt att kontinuerligt visa på kvinnors likvärdiga förmåga att skapa musik, om det så kräver att man på grund av begränsad tillgänglighet måste leta lite utanför ramen (i det här fallet utanför Hollywood). Det är beklagligt att det kvinnliga könet är så underrepresenterat i kompositörsvärlden. I filmmusikvärlden i synnerhet, känns det nästan som. Att detta skulle ha sin grund bara i kompetensskillnader är en ståndpunkt som börjar kännas väldigt antik.

Vad som dock måste noteras är hur oerhört få som kom på konserten! Man kan ju tycka att det inte borde vara så, med tanke på hur populär filmmusiken är som genre. Jag kan tyvärr inte riktigt förklara det. Kanske var konserten dåligt marknadsförd.