Ljudfilmen och synkronisering

Som nämnt i artikeln om stumfilm kom den första ljudfilmen år 1927, och för första gången kunde man även höra det man såg på skärmen. Den första ljudfilmen, Jazzsångaren, var en musikal med sångaren Al Jolson i huvudrollen. Dialogen och musiken synkroniserades med det visuella, och ljudet tycktes för publiken komma direkt från aktörernas munnar. Naturligtvis var inspelningen en mycket problematisk process eftersom dialogen och musiken inte kunde spelas in separat. Ett enda misstag förstörde en hel tagning, och en kort sång kunde ibland ta flera dagar att spela in.

Icke desto mindre skapades många filmmusikaler med synkroniserad musik under ljudfilmens första år och till slut svalnade intresset för dem. Musikerna fanns ofta med framför kameran och spelade viktiga roller (det var svårt att placera musiker och skådespelare så att dialogen inte dränktes i musiken), och liknande koncept upprepades från film till film. Under ett år i början av trettiotalet minskade musikernas närvaro i filmerna, men filmskaparna förstod snabbt hur viktig musiken trots allt var.

Al Jolson prydligt sminkad i den första ljudfilmen – Jazzsångaren (1927)


LjudfilmLyckligtvis inträffade strax därpå en ny revolution för synkroniserad filmmusik. Runt 1931 utvecklades teknologin som krävdes för dubbning – musiken, dialogen och ljudeffekterna kunde spelas in separat och sedan mixas. Dubbning skapade en helt ny möjlighet för regissörer och producenter, som nu hade full kontroll över var musiken och ljudeffekterna skulle placeras. Musiken fick mer och mer den roll vi är vana vid att se den idag – som bakgrund.

Ironiskt nog var det många som fortfarande ansåg att musikens närvaro på ett eller annat sätt behövde motiveras. Att filmmusik bara skulle ljuda i bakgrunden var inte motiverat. Som en följd kunde en kärleksscen i en skogsdunge ackompanjeras av en vandrande violinist som plötsligt dansade in framför kameran, helt utan dramatiskt värde. I en annan scen kunde en herde dyka upp i bakgrunden och spela sin flöjt ackompanjerad av en femtiomannaorkester (som om det vore hur motiverat som helst).

I vilket fall blev dubbning i sinom tid standard, och alla var snart övertygade om att musiken i sig var essentiell. 1945 spelades The Lost Weekend in – en film där Ray Milland spelar alkoholist – helt utan musik. Resultatet blev att publiken började fnissa och frusta vid många fyllescener – raka motsatsen till vad regissören ville. Filmmusiker Miklos Rosza anlitades och skrev ett score – bakgrundsmusik. Filmen gick ut för nypremiär och publikens reaktioner hade förändrats helt.

Kort och gott; under loppet av några få år under den stora depressionen skedde stora förändringar i filmindustrin, och filmmusiken standardiserades såsom vi känner den idag.

Artikel publicerad den 25 juli 2010.

Läs om den första inspelningsstudion i filmhistorien.

Tillbaka till avsnittet om Filmmusikens historia.