Kvinnor och filmmusik

Ett känsligt ämne, givetvis, men något som är värt att stanna upp och reflektera över. Filmmusikvärlden svämmar inte över av kvinnliga kompositörer. Faktum är att det finns väldigt få. Jag som känner till väldigt många filmkompositörer kan här och nu lista fem stycken:

1. Rachel Portman (arbetat mycket med Lasse Hallström-filmer, t.ex. Chocolat från 2000)

2. Anne Dudley (har bland annat skrivit musiken till American History X)

3. Wendy Carlos (komponerade musiken till A Clockwork Orange och delar av soundtracket till The Shining)

4. Shirley Walker (bidrog till musiken till Edward Scissorhands och har arbetat mycket som orkestratör åt manliga kompositörer som Danny Elfman).

5. Angela Morley (bland andra The Lady is a Square från 1959).

Just nu känns det som att jag glömmer åtminstone en självklar, men faktum kvarstår att jag inte ens behöver en andra hand för att räkna upp kvinnliga kompositörer för film.

Vad kan detta bero på? Att döma av den musik ovan nämnda formidabla kompositörer producerat så kan det inte bero på naturlig oförmåga. Nyligen läste jag en intervju med Shirley Walker (som dog alltför tidigt), och att döma av hennes tankar så var det långt in på 80-talet så att det var helt naturligt för kvinnor att släppa sina sysslor när de gifte sig och ägna sig mer åt uppfostrande av barn. Som filmkompositör kommer det tillfällen då man måste lämna allt annat för musikproduktionen. Femdagarsveckorna och åttatimmarsdagarna försvinner helt. Att kombinera det med en mammaroll vore näst intill omöjligt.

Vissa menar att kvinnor (som dessutom är underrepresenterade i den klassiska musikvärlden, samt som låtskrivare inom populärmusiken) inte har samma förutsättningar att slå igenom som män. Musikvetaren Susan McClary skriver bland annat att klassisk musik är maskulin enligt norm och princip. Det är “maskulin musik” som vi har lärt oss att uppskatta och det är maskulin musik vi förväntar oss. McClary skriver också att verk såsom Beethovens nio återspeglar en “manlig sexakt” med överdrivet mycket våld och brutala klimax.

För de flestas öron låter McClarys idé hur löjlig som helst, men när man läser hennes bok Feminine Endings så slås man över hennes övertygande resonemang. En annan lustig sak som man inte bör undgå att konstatera är att två av de fem kvinnliga kompositörer jag lyckades lista är så kallade “gender benders”. Båda föddes som män, men genomgick könsbyten (båda två år 1972, lustigt nog). Wendy Carlos föddes som Walter Carlos, och Angela Morley levde som Wally Stott under sina första 48 år.

Jag tänker inte ens försöka resonera mig fram till en egen åsikt vad det här ärendet beträffar. Jag vet bara att följande tema från Ciderhusreglerna är skrivet av Rachel Portman, som både är kvinna och föddes som en. Jag vet också att det är ett fantastiskt tema.