Erotiska filmer och soundtracks

Jag är ganska härdad när det gäller nakenscener på film. Det har jag förstått sedan jag för drygt fyra år sedan var i Riga med QSI Bratislavas skollag i  friidrott. Vi var en grupp elever från en liten amerikansk internationell skola med ganska stora åldersskillnader (12-18), och vi fick för oss att gå på bio. Det skulle förstås vara en film som alla kunde se, och med det lettiska åldergränssystemet fungerade Feast of Love (2007) utmärkt. Det lettiska åldergränssystemet är inte särskilt likt det amerikanska, men desto mer likt det svenska.

Jag ryggade knappast tillbaka av de två-tre sex/nakenscener som ägde rum i filmen. Sådant här hade jag ju sett i hur många filmer som helst. Min amerikanske coach sjönk däremot längre och längre ner i biostolen och kände sig som världens mest misslyckade ledare. Gång på gång suckade han “Gosh, how the heck can they let 12-year olds watch this?” När det så kom en “full frontal”-scen drog han upp de två tolvåringarna i vår grupp och lämnade salongen.

Trots att jag inte har något emot nakenscener på film generellt sett så brukar jag dra mig lite för att se sådana filmer som mest är beryktade för sina explicita scener. “Kan filmen vara bra eller är regissören bara en svettig kåtbock?” På senare tid har jag dock valt att se två filmer särskilt kända för att inte dölja några detaljer – Ang Lees Lust, Caution och Bernardo Bertoluccis Sista tangon i Paris. Vad fick jag ut av det? Två av mina bästa musikfynd under 2012!

Alexandre Desplats musik till Lust, Caution har jag redan skrivit om. Sista tangon i Paris har jag också nämnt i förbifarten, och ämnar skriva en egen artikel åt nästa vecka. Jazzmusikern Gato Barbieris musik till denna skandalfilm är magiskt. Det oändligt vackra huvudtemat har också framförts oerhört snyggt med text av sångarlegendaren Andy Williams.

Bernardo Bertolucci är känd för att inkludera många nakenscener i sina filmer, men vad jag inte har hört mycket om är musiken i hans filmer. Jag har nu sett en och en halv av dem, och musiken i båda två har redan krävt timmar av separat lyssnande. Den andra filmen är Den siste kejsaren (1987), med musik av Ryuichi Sakamoto. Sagolikt om man, som jag, hyser förkärlek för kinesisk musik.

Vad blir slutsatsen? Jo – dra dig inte från att se filmer bara för att de fått porrstämplar av känsliga tittare. Du kanske inte är så förtjust i sex på film, men om du inte vågar se de vågade filmerna vet du aldrig vad för andra godbitar du går miste om!