Ennio Morricone – briljant!

En snabb titt i filmarkivet och det framgår att jag har en (1!) film med musik skriven av Ennio Morricone listad. Det är alldeles för lite. Visserligen har jag bara sett tre filmer, varav den tredje sågs igår, men bara en sådan sak är oförlåtlig.

Igår såg jag Harmonica – en hämnare, vilket är ytterligare en väldigt märklig svensk översättning av en filmtitel (originalet heter Once Upon a Time in the West). Sergio Leone var en fantastisk person. Jag vet inte hur många gånger han använde tekniken, men i fallet “Harmonica” så lät han fantastiske Ennio Morricone skriva all musik innan inspelningen drog igång istället för efter. Han använde sedan högtalare vid filminspelningarna och lät skådespelarna lyssna på musiken samtidigt som de agerade. Briljant!

Jag sade till min sambo innan jag började kolla: “jag kommer nog tycka att den här är ganska seg, men det är en sådan där film som man måste se”. När jag hade ägnat nästan tre timmar åt filmen gick jag tillbaka och såg om scener. Under vissa sådana där riktigt utdragna Leonescener satt jag och hoppades på att inget skulle hända. Jag sög in vartenda ledmotiv och glömde konstant bort att andas.

Ledmotiv är utdöda sägs det. “Vi vill inte ha dem. De förstör. “Voldemorts tema” hade ju inte varit klokt, nej ge oss en långt vasst ackord med en massa tremolo.” Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka. Vad jag vet är att jag inte hänförts och skrämts lika mycket av en filmskurk som av Henry Fondas Frank i Once Upon a Time in the West sedan jag såg Frollo för första gången i Disneys Ringaren i Notre Dame. Ralph Fiennes Amon Göth i Schindler’s List möjligen. Kanske hade Voldemort varit mer skrämmande med något mer melodiskt? John Williams hade fixat om han stannat och komponerat för den fjärde filmen också.

Morricone är dessutom en mästare på att väva in Vilda Västerns ljud i musiken, som den gnisslande kvarnen och pistolskotten som flyter ihop med både kompositioner och tågtjut.

Once Upon a Time in the West får den första niopoängaren på IMDB sedan Melancholia. Till skillnad från IMDB finner jag den dessutom snäppet vassare än Den gode, den onde, den fule. När jag drar igång nästa uppdateringsperiod av filmarkivet så vet jag vilken film som dyker upp först.