Bernard Herrmann

Bernard Herrmann är en av de där legenderna som man inte lär bekanta sig med så mycket om man inte verkligen sätter sig in i filmmusikens historia, eller har en förkärlek för Hitchcock-filmer. Herrmann ses som en av de mest innovativa filmkompositörerna genom tiderna, och troligen beror det mycket på hans starka vilja och ego. Fick han inte vara fri att göra precis det han ville så vägrade han ta ett uppdrag.

Bernard Herrmann

Bernard Herrmann

Bernard Herrmann föddes den 29 juni 1911 i New York (ja, många kända filmkompositörer kommer därifrån). Vid tretton års ålder vann han 100 dollar i en tonsättartävling och bestämde sig sedan för att fokusera på musiken. Liksom John Williams ett par decennier senare gick han på prestigefyllda Julliard School där han vid tjugo års ålder bildade sin egen orkester.

Herrmann är allra mest känd för sina samarbeten med först Orson Welles (i bland andra klassikern En Sensation (Citizen Kane), 1941), och sedan Alfred Hitchcock (Studie i brott, 1958; Psycho, 1860; m.fl.) Att som regissör anlita Herrmann innebar alltid en liten personlig risk, eftersom man själv så gott som helt förlorade makten över musiken. Om inte Herrmann var fri att få sin vilja fram, så tog han inte jobbet. Hitchcock lät i regel Herrmann arbeta i fred, men kunde förstås inte alltid hålla inne med sina åsikter. I den berömda duschscenen i Psycho (se nedan) ville han exempelvis inte ha någon musik alls, men Herrmann vägrade att kompromissa och till slut fick Hitchcock ge upp. Han medgav dock i efterhand att musiken som Herrmann ville ha den (och fick den) troligen kom att utgöra hälften av filmens succé. Det sista samarbetet med Hitckcock blev En läcka i ridån (1966), till vilken regissören ville ha mer popig musik för att inte verka gammaldags. Herrmann gick inledningsvis med på det, men skrev sedan något helt annat. Hitchcock blev så arg så att han i slutändan sparkade Herrmann och anlitade John Addison istället. Relationen de båda kreativa genierna emellan ska sedan ha varit mycket spänd fram till Herrmanns död år 1975.

Utmärkelser – Bernard Herrmann

Herrmann erhöll en Oscar under sin karriär, samt en rad andra utmärkelser. Han nominerades år 1942 för En sensation, och stal ironiskt nog Oscarn från sig själv, då han också skrivit musiken till den långt mindre välkända Inled oss icke i frestelse (1942). Han fantastiska sista score till Taxi Driver nominerades till fyra stora priser, däribland Grammy och Oscar.

Missa inte!

1. Taxi Driver – “Main Title”

Det jazziga som Hitchcock bad om vid många tillfällen men sällan fick välsignades istället Martin Scorceses Taxi Driver med. Det inledande crescendot är makalöst läckert, och altsaxofonen sjunger sedan ut taxichauffören Travis Bickles trötta beskådande av Los Angeles nattliv, som präglas av omoral och promiskuitet. Den sista inspelningsdagen av detta soundtrack ägde rum den 23 december 1975, dagen innan Herrmann dog i en hjärt- och kärlsjukdom.

2. Pyscho – “Duschscenen”

Jag skulle få alldeles för många emot mig om jag inte tog med duschscenen i Psycho här. Men varför skulle jag vilja undvika det? Musiken i denna skräckklassiker är i mästerligt konstruerad, och att den inte ens nominerades till något av de större priserna är mycket underligt. Den enda frågan jag någonsin ställt mig om de skrikande fiolerna är varför de inte går igång lite lite tidigare – redan när man ser skuggan uppenbara sig. Kanske ville inte Alfred ha det så …

3. Studie i brott – “Main Theme”

Detta är Martin Scorceses favoritsoundtrack, och han har också uttalat sig mycket positivt om det (se länken till filmen nedan). Herrmann arbetar här med genialiska musikaliska “spiraler” för att illustrera filmens huvudsakliga tema – besatthet. Filmens originaltitel Vertigo betyder ungefär “svindel” eller “yrsel”, och översättningen Studie i brott är bara ytterligare än i raden märkliga svenska översättningar som bara vagt tycks representera filmen.

Filmer i filmarkivet

Läs mer om några av de filmer Herrmann skrivit musiken till!

“Bernard Herrmann” är kompositörsprofil nummer 4 (publicerad den 6 oktober 2012).

Återgå till avsnittet Kompositörer.