Det är sorgligt så lite man hinner blogga när man samtidigt är i färd med att överleva sitt första universitetsår. Alldeles för lite film hinner man se, och alldeles för lite filmmusik hinner man njuta av.

Jag tänkte ändå så här under måndagens första skälvande timme försöka klottra ned ett litet inlägg om “stulen musik”. I brist på en bättre term – jag vet att det finns en men orkar just nu inte börja bläddra i litteraturen för att hitta den – väljer jag att beskriva den filmmusik som ursprungligen hör hemma någon annanstans med just de orden.

Stulen musik används, i det här fallet, alltid med tillåtelse. Den används när regissören och/eller kompositören insett att en scen fordrar just den musiken och inte någon nyskriven originalmusik. Ofta kommer det av att musikredigeraren skapat ett så bra temp track (vilket skapas med redan existerande musik innan filmkompositören börjar jobba för att skapa en uppfattning om var det behövs musik - läs mer om temp tracks) så att regissören sedermera inte kan acceptera någon annan musik till filmen.

I andra fall kan det helt enkelt ha med smak att göra. Eller med budgeten. Här följer några exempel på några av dem i mina ögon starkaste scenerna som dragit nytta av “stulen musik”.

1. Inledningsscenen till The New World (2005)

Terence Mallicks filmatisering av landstigningen i Virginia, 1607 och det som hände därefter gjorde min lördagskväll. Därefter slocknade min sambo, och resten av filmen fick istället göra min söndagskväll. Oavsett vad så var det landstigningen, ackompanjerad av Richard Wagners preludium till Das Rheingold (Rhenguldet) som jag kommer minnas bäst av denna rulle. Preludiet ses som en av Wagners mest briljanta kompositioner. Det består bara av ett enda ackord – Ess-dur – som successivt växer fram genom makalös orkestrering i ungefär fyra minuter. Liksom detta preludium ursprungligen drog igång den mastodontiska operatetralogin Nibelungens ring vittnar den även här om början på någonting stort. Många filmmusikentusiaster köpte sedan soundtracket i tron att få höra detta magnifika stycke, men möttes av besvikelse då bara James Horners originalmusik (dock inte att förakta) fanns med på CD:n.

2. Flera scener ur Melancholia (2011)

Lars von Trier behövde nog inte lägga ut någon förmögenhet på musiken till Melancholia. Det enda stycke han använder är preludiet till Wagners Tristan und Isolde (han var duktig på preludier, den karln), så det enda han i praktiken lär ha behövt göra är att gå och köpa en CD (har det gått 70 år sedan kompositörens död är inte längre verket skyddat av upphovsrättslagen). Hur som helst känns det alltid som att von Trier väljer att dra igång preludiet vid exakt rätt tillfällen, och matcha dess klimax med exakt rätt scenögonblick. En särskild scen då Kirsten Dunsts Justine lagt sig vid ett vattendrag för att låta sig överskylas av ljuset från den jättelika planet som i filmen närmar sig jorden var så stark tillsammans med Wagners toner så att man inte ens förmådde förundras över Lars von Triers förmåga att till och med få världsstjärnor som Dunst att klä av sig nakna på scen.

3. Operascenen i Philadelphia (1993)

När AIDS-sjuke Andrew Beckett (Tom Hanks) lyssnar på och berättar för Joe Miller (Denzel Washington) om Umberto Giordanos aria “La mamma morta” så kan man inte annat än hänföras. Liksom både Beckett och Miller sugs vi in i Maria Callas toner, som successivt går från att bara spelas av Beckett i rummet de båda personerna befinner sig, till att bli en stark och intensiv del av bakgrundsmusiken.