Här om veckan gnällde jag lite på Alan Silvestris musik till Captain America (2011) som jag inte tyckte gjorde något vidare intryck. Apropå Marvels superhjältar så köpte jag faktiskt för några veckor sedan in Iron Man (2008), The Incredible Hulk (2008), Thor (2011) och ovan nämnda film. Allt för att förbereda mig mentalt för supersuccén The Avengers (2012) som för alla Marvelhjältar samman och som just nu, med 8.7 på IMDB, är årets största filmsuccé.

I biosalongen i torsdags möttes jag av en helt annan Silvestri. Då talar vi nästan om den Silvestri som en gång frälste mig med Forrest Gump (läs mer) och Polarexpressen (läs mer). Silvestri, som beskriver sig som en heltidsoptimist, levererar häpnadsväckande heroism i musikform och man blir inte besviken. En annan mycket positiv aspekt är filmens ordentliga Avengers-tema, som verkligen sätter sig i skallen. Jag har under de senaste dagarna testat mig ett par gånger och varje gång har jag kunnat minnas den exakta tonföljden av det pompösa trumpettemat som superhjälteteamet förärats med.

Samtidigt kan jag inte hjälpa att tycka att Silvestri går lite för mycket efter en formel. Framför allt talar jag då om de partierna då musiken ska vara lite mer diskret. Här kan man alltid, alltid i dessa sorts filmer höra fiolerna gnälla de tre första tonerna ur en mollskala. Åtminstone tjugo gånger. Jag har börjat bli immun mot denna eviga utfyllnad. Den ger mig inte kalla kårar längre. Som det känns så är det antingen dramatisk moll, heroisk dur, dimackord eller vassa halvtonsdissonanser. Men det finns mer att skapa. Fler tonkluster att prova på. Har herr Silvestri provat något mer? Fungerar det helt enkelt inte? Är det regissören som inte vågar mer?

Det kan i alla fall sägas att Alan Silvestri är en expert på att använda formeln på rätt sätt. Kanske är han egentligen en maskin?

Nej, det sista var taskigt. Nog finns det själ och hjärta i musiken till The Avengers. Men i en sådan här film, vars dimensioner går djupare än genomsnittssuperhjältefilmen, är jag för en lite mer vågad approach. Läs förresten gärna en mycket intressant intervju med Silvestri!