Rysare: musik

Genren rysare, eller ”skräck” som många vill kalla den, är inte överrepresenterad i Filmscore.se:s filmarkiv i dagsläget. Mestadels beror det på min egna tendens att välja att inte se rysare, eftersom de flesta av dem faktiskt gör mig livrädd. Hur som helst – hur skriver man musik till en rysare, egentligen?

Givetvis förknippas rysare framför allt med de där scenerna då publiken sitter på helspänn och väntar på att något läskigt ska hoppa fram. Här är det alltid relevant att ställa sig frågan – vad tillför egentligen musiken till hur vi uppfattar scenen? Det finns ett antal olika saker som musiken kan ”göra”.

– Förbereda oss. Musiken kan bestå av ett skräckinjagande ostinato och förbereda oss på att något skrämmande och övernaturligt är på väg att uppenbara sig.

– Lura oss. Musiken kan bestå av ett skräckinjagande ostinato och göra oss uppskrämda trots att ingenting kommer att hoppa fram alls.

Båda dessa tekniker spelar förstås också med sinnesstämningen hos personen på duken. I de flesta fall är denne medveten om att allting inte står rätt till. Den allra mest berömda skräckfilmsmusiken återfinns nog i Omen (1976), till vilken Jerry Goldsmith skrev hjärtskärande dissonanser och satanistiska hymner. Omen är den enda riktiga skräckfilm, för vilken musiken har tilldelats en Oscar.

I den här scenen spelar Jerry Goldsmith både Father Brennans skräck, och det onda, övernaturliga som så väl lyfts fram av att prästen inte kommer in i kyrkan. Det är därför musiken får ta så mycket plats i den här scenen. Goldsmith förbereder oss för Father Brennans död – han tydliggör dess innebörd med besked.

I en annan dödsscen använder Goldsmith ingen musik alls, utan låter det visuella tala helt. Det blir särskilt effektivt i Omen, eftersom vi vid det här laget förväntar oss få våra farhågor bekräftade av musik. Trots att vi får se hela scenen med handbromsen så blir vi därför närmast lika överraskade som fotografen själv i den här scenen.

Här kan det läggas till att i den allra första dödsscenen, där Damiens nanny begår självmord, består bakgrundsmusiken av lekfull, barnslig speldosa-musik (se scenen). Här blir vi lurade, fast på det motsatta sättet. Musiken vittnar om barndom, glädje och sorglöshet medan det vi ser är genomgående hemskt (och lägg märke till att samma lättsamma musik fortsätter även efter hoppet!)

Vanligen karakteriseras skräckmusik emellertid av det där ”fula”, som sticker i öronen och får en att känna sig illa till mods. I en skräckfilm förväntar vi sällan oss att höra någon vacker musik. Den mest berömda skräckscenen av alla – duschscenen i Psycho – ackompanjeras inte av den musik man gärna sätter på på en söndagseftermiddag. Men vad gör egentligen musiken i denna scen? Elliot Goldenthal menar att kompositören Bernard Herrmann ville skapa känslan av att bli knivhuggen.

Musik i rysare - en pumpaMed hjälp av skrikande fioler, violor och cellor, skapade inte Herrmann ljudet av ett knivhugg, utan han orkestrerade en tolkning av hur ett knivhugg skulle kunna kännas. Här, menar Goldenthal, fyller musiken en funktion som ljudeffekter aldrig skulle kunna fylla.

Jag ska se om jag vågar se fler rysare i framtiden så jag kan fylla ut denna artikel med fler musikexempel!

Rysare i filmarkivet på Filmscore.se

Följande filmer kan du läsa om i filmarkivet. Alla artiklar innehåller också ljudklipp med musik från filmen i fråga!

Artikel publicerad den 22 mars 2012.


Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *