Min far var för några år sedan på någon sorts jobbresa till Warszawa. Det var på den tiden jag fortfarande var tonåring och bodde hemma. Han kom hem och var nöjd över att ha få varit kulturell och gå på konsert, och han hade fått med sig flera presenter. Dels ett litet notblad med klassisk musik med instruktioner på polska, dels ett USB-minne format som en ko, och dels en skiva med musik av Jan A. P. Kaczmarek – Polens stolthet i filmmusiksammanhang. Vid denna tid var Jan A. P. Kaczmarek bara ett namn för mig, och ett lite onödigt krångligt sådant. En gång tidigare hade jag skrivit det – i avsnittet om 2000-talets oscarsvinnare - utan att alls ha sett Finding Neverland (2004).

Den mångfaldigt oscarsnominerade filmen med Johnny Depp i huvudrollen som den skotske pjäsförfattaren J.M. Barrie såg jag istället för första gången igår, och det gick genast upp för mig varför Lasse Hallströms valde att anlita Kaczmarek för Hachi (2009). Kaczmarek, med pianot i förgrunden, är expert på att spela på det där lekfulla, lättsinniga, och ljumt vemodiga som dessa båda filmer lyser av. Små upprepade celler av minimotiv och en mild, underliggande bris från stråkinstrumenten.

Det är inte utan att man vill ut och rulla lite i gräset själv. Och leka indian.

Jag har inte sett några fler av de filmer som Kaczmarek skrivit musiken till. Inga har varit riktiga storfilmer, och Unfaithful (2002) med Richard Gere var i ärlighetens namn den enda jag kände igen. Så jag får lägga upp den på “att se”-listan …