Under den avslutande slagsmålsscenen mellan Captain America och Red Skull kändes det nästan löjligt hur mycket volymen dragits ner under två minuters orkestermusik där hela orkestern tryckte på i fortissimo. Nej, om Captain America ska få sig en artikel i filmarkivet innan hemsidor av denna typ är “ute” så måste jag skaffa en assistent.

Jag tänkte ändå så här under måndagens första skälvande timme försöka klottra ned ett litet inlägg om “stulen musik”. I brist på en bättre term – jag vet att det finns en men orkar just nu inte börja bläddra i litteraturen för att hitta den – väljer jag att beskriva den filmmusik som ursprungligen hör hemma någon annanstans med just de orden.

Stulen musik används, i det här fallet, alltid med tillåtelse. Den används när regissören och/eller kompositören insett att en scen fordrar just den musiken och inte någon nyskriven originalmusik. Ofta kommer det av att musikredigeraren skapat ett så bra temp track (vilket skapas med redan existerande musik innan filmkompositören börjar jobba för att skapa en uppfattning om var det behövs musik - läs mer om temp tracks) så att regissören sedermera inte kan acceptera någon annan musik till filmen.

I andra fall kan det helt enkelt ha med smak att göra. Eller med budgeten. Här följer några exempel på några av dem i mina ögon starkaste scenerna som dragit nytta av “stulen musik”.

1. Inledningsscenen till The New World (2005)

Terence Mallicks filmatisering av landstigningen i Virginia, 1607 och det som hände därefter gjorde min lördagskväll. Därefter slocknade min sambo, och resten av filmen fick istället göra min söndagskväll. Oavsett vad så var det landstigningen, ackompanjerad av Richard Wagners preludium till Das Rheingold (Rhenguldet) som jag kommer minnas bäst av denna rulle. Preludiet ses som en av Wagners mest briljanta kompositioner. Det består bara av ett enda ackord – Ess-dur – som successivt växer fram genom makalös orkestrering i ungefär fyra minuter. Liksom detta preludium ursprungligen drog igång den mastodontiska operatetralogin Nibelungens ring vittnar den även här om början på någonting stort. Många filmmusikentusiaster köpte sedan soundtracket i tron att få höra detta magnifika stycke, men möttes av besvikelse då bara James Horners originalmusik (dock inte att förakta) fanns med på CD:n.

2. Flera scener ur Melancholia (2011)

Lars von Trier behövde nog inte lägga ut någon förmögenhet på musiken till Melancholia. Det enda stycke han använder är preludiet till Wagners Tristan und Isolde (han var duktig på preludier, den karln), så det enda han i praktiken lär ha behövt göra är att gå och köpa en CD (har det gått 70 år sedan kompositörens död är inte längre verket skyddat av upphovsrättslagen). Hur som helst känns det alltid som att von Trier väljer att dra igång preludiet vid exakt rätt tillfällen, och matcha dess klimax med exakt rätt scenögonblick. En särskild scen då Kirsten Dunsts Justine lagt sig vid ett vattendrag för att låta sig överskylas av ljuset från den jättelika planet som i filmen närmar sig jorden var så stark tillsammans med Wagners toner så att man inte ens förmådde förundras över Lars von Triers förmåga att till och med få världsstjärnor som Dunst att klä av sig nakna på scen.

3. Operascenen i Philadelphia (1993)

När AIDS-sjuke Andrew Beckett (Tom Hanks) lyssnar på och berättar för Joe Miller (Denzel Washington) om Umberto Giordanos aria “La mamma morta” så kan man inte annat än hänföras. Liksom både Beckett och Miller sugs vi in i Maria Callas toner, som successivt går från att bara spelas av Beckett i rummet de båda personerna befinner sig, till att bli en stark och intensiv del av bakgrundsmusiken.

När Thomas Newman gör entré i en filmproduktion så tar han rollen som den Maria som gömmer sig bakom ett träd och skickar fram en liten duva över kullarna istället.

Thomas Newman är Alfred Newmans (den filmkompositör som i skrivande stund har vunnit flest Oscars genom tiderna – 9 stycken) son. Han har gjort sig känd för en rad fantastiska soundtracks till filmer som Nyckeln till frihet, Gröna milen och Hitta Nemo. Många känner till hans färdigheter som kompositör, men blir man ombedd att nynna någon av hans skapelser så måste man tänka efter en bra stund. Newman gillar nämligen inte att arbeta för mycket med melodier och överdrivet tematiskt material, utan ligger hellre och svävar i bakgrunden med sina kompositioner. Härom veckan berättade jag om hur framlidne mästaren Elmer Bernstein ofta under 80- och 90-talet blev ombedd av de regissörer han arbetade för, att tona ner sin filmmusik och göra den mindre dominerande. I fallet Thomas Newman är det precis tvärtom, om man ska tro honom själv i en intervju från 1999 med Michael Schele.

Newman påstår att han ofta försöker stå emot det som han kallar för “ritualen” – de närmast regelstyrda tendenser som förekommer inom filmmusikvärlden som gör att både regissörer och framför allt producenter och skivbolag förväntar sig konventionell filmmusik. Samtidigt påstår han sig ta den till sig när det behövs, annars skulle han “aldrig överleva” i Hollywood. Ta och lyssna på Newmans musik genom att följa någon av filmlänkarna ovan! Kan ni höra den där tillbakadragna, men ändå kappvändande rollen som Newman brukar ta?

Sondheim, i sin tur, är den musikaliskt minst förutsägbara musikalkompositören av alla tider, vilket är mycket tydligt även i filmversionen av Sweeney Todd. Musiken har mycket sällan något pekfinger, men är samtidigt ständigt på väg någonstans. Med det menar jag att det sällan går att pausa en melodi och därifrån tänka grundtonen i huvudet, som i mer trallvänliga musikaler i stil med Grease och Dreamgirls. Man vet inte när nästa betoning kommer – lite som i en Stravinskybalett. Likväl så finns det något sagolikt absorberande med Sweeney Todd som gör den populär trots att 75 % av sångerna är så gott som omöjliga för vanliga dödliga att sjunga med i.

Någon frågade mig i samband med att vi såg filmen om skådespelarna faktiskt sjunger eller bara mimar samtidigt som de agerar. Sanningen är att de sjunger – men de sjunger för mimandets skull. Stora högtalare finns i bakgrunden och spelar musiken samtidigt som agerandet sker, men sången spelas inte in med gömda mikrofoner under perukerna, utan inspelningen sker separat. Och det är tur att det är på det sättet, för varken Johnny Depp eller Helena Bonham Carter var vana sångare när inspelningen ägde rum. Likväl har de där skådespelarna en fascinerande förmåga att lära sig nya saker. Bonham Carter tog bara lektioner i tre månader för sin roll som Mrs. Lovett, och Depp, om man ska tro ryktena, inga alls.

Sweeney Todd förblir en favorit hos mig (det kan ha varit femte gången jag såg den), och det mest spännande som hänt i musikalfilmsväg på de senaste tjugo åren om man inte räknar Disney. Må Les Misérables (2012) utmana om den utmärkelsen.

Den mångfaldigt oscarsnominerade filmen med Johnny Depp i huvudrollen som den skotske pjäsförfattaren J.M. Barrie såg jag istället för första gången igår, och det gick genast upp för mig varför Lasse Hallströms valde att anlita Kaczmarek för Hachi (2009). Kaczmarek, med pianot i förgrunden, är expert på att spela på det där lekfulla, lättsinniga, och ljumt vemodiga som dessa båda filmer lyser av. Små upprepade celler av minimotiv och en mild, underliggande bris från stråkinstrumenten.

Det är inte utan att man vill ut och rulla lite i gräset själv. Och leka indian.

Jag har inte sett några fler av de filmer som Kaczmarek skrivit musiken till. Inga har varit riktiga storfilmer, och Unfaithful (2002) med Richard Gere var i ärlighetens namn den enda jag kände igen. Så jag får lägga upp den på “att se”-listan …

Igår såg jag Harmonica – en hämnare, vilket är ytterligare en väldigt märklig svensk översättning av en filmtitel (originalet heter Once Upon a Time in the West). Sergio Leone var en fantastisk person. Jag vet inte hur många gånger han använde tekniken, men i fallet “Harmonica” så lät han fantastiske Ennio Morricone skriva all musik innan inspelningen drog igång istället för efter. Han använde sedan högtalare vid filminspelningarna och lät skådespelarna lyssna på musiken samtidigt som de agerade. Briljant!

Jag sade till min sambo innan jag började kolla: “jag kommer nog tycka att den här är ganska seg, men det är en sådan där film som man måste se”. När jag hade ägnat nästan tre timmar åt filmen gick jag tillbaka och såg om scener. Under vissa sådana där riktigt utdragna Leonescener satt jag och hoppades på att inget skulle hända. Jag sög in vartenda ledmotiv och glömde konstant bort att andas.

Ledmotiv är utdöda sägs det. “Vi vill inte ha dem. De förstör. “Voldemorts tema” hade ju inte varit klokt, nej ge oss en långt vasst ackord med en massa tremolo.” Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka. Vad jag vet är att jag inte hänförts och skrämts lika mycket av en filmskurk som av Henry Fondas Frank i Once Upon a Time in the West sedan jag såg Frollo för första gången i Disneys Ringaren i Notre Dame. Ralph Fiennes Amon Göth i Schindler’s List möjligen. Kanske hade Voldemort varit mer skrämmande med något mer melodiskt? John Williams hade fixat om han stannat och komponerat för den fjärde filmen också.

Morricone är dessutom en mästare på att väva in Vilda Västerns ljud i musiken, som den gnisslande kvarnen och pistolskotten som flyter ihop med både kompositioner och tågtjut.

Once Upon a Time in the West får den första niopoängaren på IMDB sedan Melancholia. Till skillnad från IMDB finner jag den dessutom snäppet vassare än Den gode, den onde, den fule. När jag drar igång nästa uppdateringsperiod av filmarkivet så vet jag vilken film som dyker upp först.

1. Under dialoger. Det är inte lätt att hitta rätt bakgrundsmusik till en dialog och i en majoritet av fallen är det som mest effektivt att inte ha någon alls.

2. När scenen är “för bra” spelad. Det är vanligt att en filmkompositör tänker något i stil med “här ska jag inte lägga mig i” när han beskådar en väldigt bra spelad scen som är stark nog utan musik (och som musiken troligen bara skulle ta udden av.

3. När tystnad helt enkelt skapar mer stämning och/eller spänning än musik. Exempel finns i massor i Sergio Leones filmer, såsom den långa inledningsscenen till Harmonica – en hämnare (Once Upon a Time in the West). I Wolfgang Petersens Ubåten riskerar man flera nervkollapser i de scener där musiken helt lämnas ute. En annan bra film med mycket tystnad är Bron över floden Kwai (1957).

I andra filmer upplever jag att scenerna i sig inte är tillräckligt starka för att musiken ska kunna lämnas ute. Hitchcocks Fåglarna (1963) är i mina ögon en sådan film. Hitchcock väljer här att bara använda de människoattackerande fåglarnas väsen som “musik”. Det räcker inte för mig, och jag var oerhört besviken när jag såg filmen.

Först och främst gör James Newton Howard ett riktigt bra jobb i Hungerspelen. Det är ett mycket skickligt hantverk med varierande material och skiftande stämningar. Inte vid ett enda tillfälle var jag tvungen att ifrågasätta hans val. Särskilda effektfulla scener inkluderar den när Katniss är på väg att hissas upp på arenan där hon förväntas slåss mot andra ungdomar tills bara en står levande kvar. Newton Howard använder det jag tror är en bearbetad kontrabaston som gjorts så låg så att vi inte uppfattar dess frekvens. Det enda som hörs är ett mycket dovt muller som påverkar det undermedvetna mer än det medvetna. Jag, som inte läst boken, kände av spänningen mest i just denna scen. Det jag saknar i en sådan där film är dock ett ordentligt tema. Det är just i sådana här jätteproduktioner som man kan skapa något riktigt melodiskt och storslaget utan att det låter fånigt. Dessvärre finns det en generell rädsla bland filmkompositörer (och, med säkerhet, regissörer) inför att använda sig av sådana nu för tiden. Ska det vara äventyr och trilogi och mångmiljonsäljande verk och enorm publik vill jag ha något väldigt påtagligt att associera det med. Jag skulle vilja kunna “nynna Hungerspelen” precis som jag kan nynna Harry Potter.

Ett liknande tema saknas också i Battle Royale, men där tvekar inte kompositören att förstärka dramat på ett sätt som Hollywood slutade med på 1960-talet. I äkta Ben-Hur-stil kan man höra ett dramatiskt fortissimo-mollackord eller liknande efter 70 % av alla blodiga dödsfall (och de är många – exempel). Det är svårt att veta hur man ska ställa sig till denna typ av soundtrack idag. I synnerhet med tanke på att filmen är från en annan del av världen. När Verdis Dies Irae spelar undrar man vad man egentligen satt sig för att kolla på för film (jag har själv använt stycket i två egna skoj-filmprojekt – i skämtsyfte). Jag ska inte sticka under stolen med att jag tappade intresset en smula efter dödsfall nummer tjugosex, och tänkte att om det här är en japansk klassiker så gillar jag de kinesiska bättre). Vidare bidrog nog det snabba tempot och överflödet av blod till att jag inte kunde uppskatta den på samma sätt som jag kan uppskatta 50-talsproduktioner från Hollywood i stil med Ben-Hur. Men sen gillar jag ju inte blod.

Så är det. Hungerspelen = musikalisk feghet. Battle Royale = musikalisk överdrift. Newton Howard tar högst poäng för ett skickligare broderi, men jag vill höra hans melodier igen! Jag får lugna ner mig med Disneys Skattkammarplaneten.

I vilket fall så skedde det en liten acceleration på slutet, och de två sista genreartiklarna publicerades:

Musik i rysare.

Musik i krigsfilmer.

I framtiden har jag en del önskemål från läsare att ta hänsyn till. Dessa berör främst filmarkivet. Det ska bli riktigt roligt att börja arbeta på det igen!

Djupt andetag…

Vilken är den vackraste film du har sett?

Love and War! (räknas kortfilmer)

Vilken är den perfekta dejtfilmen?
I Love You, Man

Vilken/vilka är den läskigaste filmen du har sett?
Exorcisten eller Barnhemmet. Alla som verkat vara läskigare har jag slutat kolla på i protest.

Vem/vilka är den bästa filmkaraktären? Varför?
Atticus Finch i To Kill a Mockingbird. Han är så mysig. Borde vara en förebild för alla. Om jag någon gång tror mig ha agerat och tänkt precis som Atticus Finch under en hel dag så unnar jag mig något gott. Det händer dessvärre inte så ofta.

Vilken film har du sett över 10 gånger?
Måste man ha sett en film 10 gånger för att bli accepterad som filmbloggare? Ringaren i Notre Dame kommer i alla fall närmast med minst 7.

Vilken/vilka är den bästa filmen från din barndom?
Ringaren i Notre Dame. Jag såg även Forrest Gump rätt tidigt och var förtjust. Och Notting Hill, faktiskt.

Säg tre läskiga/obehagliga filmkaraktärer?
Efter att ha sett Regan MacNeil (Exorcisten) göra spindelgången blev jag lite rädd för trappor. Amon Göth i Schindler’s List kommer tvåa för att man verkligen får lära känna honom, men ändå inte ser bakgrunden till hans omänsklighet. Sen Annie Walker i Bridesmaids på en tredjeplats. Strömmar av obehag fyllde mig varje gång hon yttrade ett ord.

Säg en feelgoodfilm?
Ed Wood.

Vad är skillnaden mellan Dumbledore och Gandalf?
Kan inte komma på någon. Ser de ens annorlunda ut? Jag är mycket förtjust i båda.

Vilken film påminner mest om ditt liv?
Forrest Gump kanske? Jag vill gärna vara med lite överallt och springer för springandets skull. Nu till exempel gör jag en filmbloggarutmaning. Det är ju lite crazy sådär, jag som läser musik men skulle bli arkitekt och har tävlat i distanslöpning. Sen är jag ganska förvirrad.

3 favoriter från 90-talet?
Nyckeln till frihet
Ringaren i Notre Dame
Forrest Gump

3 filmer som du gråter till?
Hachiko – En vän för livet (floder)
E.T. (dagg)
Ben-Hur (dagg)

Vilken/vilka filmer gör att du skriker av skratt?
Fyra bröllop och en begravning
Nu är det jul – igen
Ed Wood

Varför fortsätter Sverige att göra ”thrillers” när vi verkligen SUGER på det?
Hm, svårt att svara på när var och varannan engelsman kommer fram till en och prisar den store “Wållandaa” (de med Kurt Henriksson, och inte Kenneth Branagh i huvudrollen)! Flera är ju faktiskt riktigt spännande!

Finaste svenska filmen?
Nu gillar ju jag Så som i himmelen.

Säg 3 filmer som man kan se när man är olyckligt kär?
Nyckeln till frihet (så man kan skatta sig lycklig över att i alla fall vara på fri fot)
Livet från den ljusa sidan (mest för titeln)
Kramer mot Kramer (för att gotta sig i andras kärleksbesvär)

Favoritthrillers?
León och Seven hamnar högt på listan. Även Wallander – Mastermind faktiskt. Men i listan över favoritfilmer ska du ner minst 50 placeringar innan du hittar en thriller.

Vilken filmgenre ser du helst?
Drama som handlar om människor och bjuder in till tankar.

Vad tycker du om Jurassic Park (ettan)?
Fyra av fem toasters!

Tre sexigaste kvinnorna på film?
Marion Cotillard (ohlala!)
Rachel Weisz
Diane Kruger

Säg en karaktär från en film som du identifierar dig med? 
Ingen perfekt, men får bli Forrest här också.

Säg en film som förändrat ditt liv?
To Kill a Mockingbird. Vill helst nämna Gudfadern också.

Säg en film som du skulle vilja leva i för en dag.
Nu är det jul – igen. Jag vill helt klart se Tomten och hans verkstad.

Nämn 5 filmer som du tycker att alla borde se innan de dör.

Utöver självklara som Gudfadern och Nyckeln till frihet:

To Kill a Mockingbird
Of Mice and Men
The Three Caballeros
Cidade de Deus (Guds stad)
Melancholia

De tre sorgligaste filmerna du sett?
Hachiko
Gudfadern
Of Mice and Men

Vilken film skrämde dig mest som barn?
Blev nog liksom andra ganska svårt chockad av Mufasas död i Lejonkungen, men inte när jag såg den på bio för då satt jag bara och delade ut popcorn. Såg inte riktiga skräckfilmer som liten.

Vilka är dina 5 favoritskådisar (manliga)?
Al Pacino
Johnny Depp
Jack Nicholson
Morgan Freeman
Edward Norton

Tom Hanks, Max von Sydow och Gary Sinise är nära listan. Och Daniel Day-Lewis. Och Ralph Fiennes.

Vilka är dina 5 favoritskådisar (kvinnliga)?
Marion Cotillard
Meryl Streep
Kate Winslet
Maggie Smith
Rachel Weisz

Ja, jag vet, två från “snyggaste”-listan…

3 favoritregissörer?
Steven Spielberg
Milos Forman
Christopher Nolan

Spielberg tar inte förstaplatsen för att han regisserat mina favoriter, men för att han regisserat oerhört många som är synnerligen fantastiska. och för att han har den goda smaken att ständigt anlita John Williams.

Vilken film grät du senast till?
Hachiko …igen

Vilken är den absolut äckligaste film du sett?
Saw III. Ett av mitt livs största misstag.

Vilken film har bästa soundtracket?
Schindler’s List för att jag tvingats inse att ingenting kan slå det. Ringaren i Notre Dame är dock favoriten och kommer alltid att vara.

Vilken genre hatar du mest?
Rysare! Usch.

3 favoritrepliker?

“PULL THE STRINNK, PULL THE STRINNNK!!”
– Bela Lugosi i Ed Wood.

“We are now the knights who say ecce-ecce-ecce-ptang-zoooom-boooing-schluuf..föe..mummel.”
– “The Knight of Ni” i The Holy Grail.

“I believe in America.”
– Bonasera i Gudfadern.

3 favoritdokumentärer?
Oj har sett för få. Gillar Tim Haines om dinosaurier. Och BBC:s naturdokumentärer. Rosa och Hugo som gick på SVT för några år sedan var mysig.

3 sämsta skådisarna du vet?

Öh, det var inte lätt. Men har inte så mycket för Alison Lohman eller Chris Rock. Har aldrig varit helt nöjd med Daniel Radcliffe men det är nog delvis lite för att jag fått för mig att han ser ut lite som en radioapparat.

Musikal – av eller på?
På!

Vilken/vilka filmer skäms du över att inte ha sett?
Några Bergman. Annie Hall. Många fler. Alien-filmerna. Star Wars-filmerna (vet inte om det någonsin kommer att ske dock).

Dina 10 favoritfilmer all time.

Jag vill jag vill placera Ringaren i Notre Dame överst men måste inse att jag låter musiken spela in för mycket i det beslutet.

1. Gudfadern (slutade andas även fjärde gången jag såg den)
2. Nyckeln till frihet
3. Ringaren i Notre Dame
4. Forrest Gump
5. Schindler’s List
6. Gökboet
7. Inception
8. Guds stad
9. Of Mice and Men
10. Amadeus

Det tog en stund …