Nu när den gamla designen varit tillbaka ett tag så har faktiskt besökarantalet gått upp lite igen, och jag har insett att det är så här Filmscore.se ska se ut. Det är en utpräglad hemsida, där det permanenta innehållet är det viktigaste innehållet.

Det gör mig lite ont att inte kunna blogga aktivt om det som berör filmmusik, varför jag har börjat smida lite planer. Eventuellt kommer det, kanske inom några månaders tid, dyka upp en ny filmmusiksida. Jag talar då om en sida helt i bloggformat, där det kommer att läggas upp nyheter och filmrecensioner med ett särskilt fokus på filmmusik. En nischad filmblogg, helt enkelt.

Filmscore.se kommer fortsätta att vara sidan där faktaartiklarna och alla tips finns – sidan där man kan lära sig om filmmusik, och upptäcka ny filmmusik. Filmscore.se kommer att ha bredden, och ett eventuellt nytt projekt kommer att ha spetsen. Det innebär inte att den nya sidan kommer att vara full av komplicerade termer och musikteoretiska inslag. Mer att den kommer vara en aktiv blogg, och inte ha det där matiga utbudet av artiklar som Filmscore.se.

Givetvis kommer fler uppdateringar läggas upp kring detta. Ännu är det inte helt säkert att projektet blir av, men jag älskar att skriva aktivt om filmmusik, och som den här sajten är upplagd nu så är det mina artiklar och inte mina inlägg som läsarna hittar till.

Den här bloggen kommer dock uppdateras sporadiskt fram tills dess att det nya projektet drar igång.

Filmscore.se

Soundtracket är producerat av Jay-Z, och innehåller nya låtar från bland andra Fergie, Lana Del Rey, Florence + The Machine, Nero, och Jay-Z själv. Många menar att sådana artister inte hör hemma i en film som ska utspela sig under 20-talet, men Baz Luhrmann gillar ju att göra saker lite annorlunda. Jag är själv ett stort fan av australiensarens långfilmer, och har sett alla utom en. Att han bara regisserat fyra (“Gatsby” blir hans femte) låtsas vi inte om. Jag har tidigare klottrat ned några ord om musiken i hans mest kända film.

Filmscore.se

John Williams och Steven Spielberg (Hajen, E.T., Schindler’s List och miljoner till) är den mest välkända av dessa duor, med Danny Elfman och Tim Burton som stark tvåa (bl.a. Batman, Edward Scissorhands och Alice i Underlandet). Vidare har vi Darren Aronofski och Clint Mansell (Requiem for a Dream, The Wrestler, Black Swan, och Noah (2014, ännu inte utkommen), samt Howard Shore och David Cronenberg (Shore har skrivit musiken till alla Cronenbergs filmer sedan 1979 utom en).

En annan mindre välkänd men framgångrik duo är Anthony Minghella och Gabriel Yared. Minghella dog dessvärre av en blödning 2008, så duon har gjort sitt, men som ett “veckans tips” rekommenderar jag starkt en titt på de filmer de gjorde tillsammans. Den engelske patienten (1996) har ett fantastiskt soundtrack, likaså Åter till Cold Mountain (2003) som jag såg för första gången igår. Båda filmerna blev Oscarsnominerade för bästa musik, och Den engelske patienten tog hem utmärkelsen.

Filmscore.se

När det väl är gjort kan jag glädja er med att åtminstone 10 nya filmspecifika artiklar står i kö och väntar på att få skrivas. Det kommer innebära lite efterlängtad ny musik i form av både Youtubeklipp och nya spår till Spotifylistan.

Jag måste få till en liten rekommendation också! En genre som jag inte gett tillräckligt med uppmärksamhet här på sidan är den amerikanska musikalfilmen (om man bortser från Disneyfilmer förstås, som å det motsatta fått närmast för mycket rum). Jag har under de senaste veckorna varit på ett par föreläsningar om amerikanska musikalfilmer, och fått chansen att bekanta mig med guldkorn som Oklahoma! (1955) och South Pacific (1958). Dessa är sanna “feel good”-filmer, vars sångnummer verkligen etsar sig fast på hjärnan.

Filmscore.se

När filmmusik framförs i konserthuset är det i regel sviter som framförs. Det fick jag själv erfara för ett par veckor sedan i Brighton, då Bournemouth Symphony Orchestra var på besök med sin “Hollywood Blockbusters”-konsert. Som väntat rörde det sig om över två timmar orkestral “svulst” – sådant man egentligen suktar efter när man lyssnar på klassiska instrumentala verk eller operor men inte riktigt vill erkänna det. Bleckblåssektionen var imponerande stor, vilket inte minst märktes i det avslutande framförandet av John Williams världsberömda svit till Indiana Jones: Jakten på den försvunna skatten (1981). I slagverkssektionen satt inte mindre än sex musiker. I konserthuset är det desto vanligare med två eller möjligen tre – en musiker som tar hand om pukorna, och ytterligare en eller två som hoppar mellan de olika slagverksinstrument som behövs, vare sig de är membranofoner eller idiofoner.

Särskilt värt att notera är att en filmmusiksvit komponerad av en kvinna framfördes. Debbie Wisemans läckra musik var i mina ögon kvällens höjdpunkt, och hon var också den enda av kvällens kompositörer som inte har den där direkta kopplingen till Hollywood. Hur forcerat det än verkar så tycker jag att det är viktigt att kontinuerligt visa på kvinnors likvärdiga förmåga att skapa musik, om det så kräver att man på grund av begränsad tillgänglighet måste leta lite utanför ramen (i det här fallet utanför Hollywood). Det är beklagligt att det kvinnliga könet är så underrepresenterat i kompositörsvärlden. I filmmusikvärlden i synnerhet, känns det nästan som. Att detta skulle ha sin grund bara i kompetensskillnader är en ståndpunkt som börjar kännas väldigt antik.

Vad som dock måste noteras är hur oerhört få som kom på konserten! Man kan ju tycka att det inte borde vara så, med tanke på hur populär filmmusiken är som genre. Jag kan tyvärr inte riktigt förklara det. Kanske var konserten dåligt marknadsförd.

Filmscore.se

Det har gått en tid sedan den här bloggen uppdaterades. Jag har under en tid funderat över om Filmscore.se bör ha det här “bloggformatet”. I grund och botten är ju det här en fakta, tips och triviasida, och det blir lätt så att jag genom det jag skriver här i bloggen förutsätter att läsare har en del förhandskunskaper – kunskaper som går att inhämta från sidans artiklar (som med sidans nuvarande design hamnar lite i skymundan).

Jag har tänkt ut en kompromiss. Filmscore.se kommer inom kort att återgå till att vara en utpräglad hemsida, med en ordentlig startsida som på ett bättre sätt guidar läsaren till sajtens innehåll. Bloggen kommer således att förpassas till en undersida (med all säkerhet filmscore.se/blogg), men jag kommer att göra bloggen mer synlig genom fler tydliga länkar och widgets.

Designen kommer också att förändras. Istället för två sidomenyer kommer det bara att finnas en, och antalet länkar till undersidor på den här domänen kommer att kortas ned avsevärt (det finns onekligen hiskeligt många just nu).

Förhoppningsvis kommer jag hinna klart med dessa förändringar över påsken. Då kommer också alla artiklar att kollas igenom och slipas på, och kanske kommer det dyka upp lite nytt materiel också!

Filmscore.se

• Best Original Score (Bästa musik)
• Best Original Song (Bästa sång)

Bästa musik

Nominerade:

Anna Karenina – Dario Marianelli

Argo – Alexandre Desplat

Berättelsen om Pi – Mychael Danna

Lincoln – John Williams

Skyfall – Thomas Newman

Kommentar:

Många trevliga bidrag här. Av dessa filmer såg jag Anna Karenina först, och blev så pass hänförd så jag krävde en nominering. Marianellis fantastiska musik är som en balett, sammansmält med det visuella med en oerhörd precision. Till lyssnarvärde sett så hamnar nog John Williams längst ner på listan med sina tillbakadragna kompositioner för Spielbergs Lincoln. Men kära någon vad intelligenta de är ur ett dramatiskt perspektiv. Jag såg filmen igår faktiskt. Huvudsakligen tycks Williams ha låtit sig inspireras av Aaron Copland, en av Amerikas främsta profiler inom konstmusiken. Se Spike Lees He Got Game (1998) för en god portion Coplandmusik i filmsammanhang! Newman mixar sin säregna stil (som skapt för en ovanligt känsloladdad Bond) med klassiska Bondharmonier på ett mycket intelligent sätt. Men han vinner nog inte i år heller (han har sedan tidigare år tio nomineringar och inte en enda vinst).

Desplats musik till Argo är stämningsfull och intelligent, med ett huvudtema som man kan sitta och kuttra förnöjt till med en kopp örtte. Att filmen är nominerad är inte konstigt. Med de iranska (läs “från Mellanöstern”) inslagen är soundtracket en studie i intelligent orientalism. Oscarsakademien älskar sådant (Den siste kejsaren, Aladdin, Lejonkungen, Pocahontas, Frida och Babel för att nämna några av betydligt fler scores i liknande anda som vunnit priset de senaste 25 åren).

Det kommer dock inte hjälpa Desplat, för han överskuggas av Mychael Danna, vars världsinspirerade melodier och klangfärger taktiskt vävts samman med konventionell Hollywood-stråkdramatik. Av årets fem scores finns det inget jag hellre lyssnar på, och på något sätt känns det som att Oscarsjuryn i det här fallet har samma smak.

Tippad vinnare:

Berättelsen om Pi – Mychael Danna

Bästa sång

Nominerade:

“Before My Time”, från Chasing Ice - J. Ralph

“Everybody Needs a Best Friend”, från Ted – Walter Murphy (text – Seth MacFarlane)

“Pi’s Lullaby”, från Berättelsen om Pi - Mychael Danna (text – Bombay Jayashri)

“Skyfall”, från Skyfall – Adele, Paul Epworth

“Suddenly”, från Les Misérables – Claude-Michel Schönberg (text – Herbert Kretzmer, Alain Boublil)

Kommentar:

Nu ska jag försöka låta förnuftet och inte egna preferenser tala. Adele har prisats aningen för mycket för att man ska våga tippa något annat. “Skyfall” är en bombastisk hyllning till Bond-franchisen, som man egentligen tröttnar på efter fem lyssningar, men som fungerar en sjätte, sjunde och så vidare gång om man bara vrider upp volymen tillräckligt mycket och är på rätt humör. “Pi’s Lullaby” är i mina öron en söt liten vaggsång, men tämligen ointressant i ljuset av det mesta av den instrumentala musik som Danna skrev till Ang Lees succéfilm. “Everybody Needs a Best Friend” är en läckert jazzig historia som emellertid inte förefaller vara någon vinnare. På något sätt känns det lite “Ahmen kom igen, vi måste ha en femte låt” över den.

“Before My Time” och “Suddenly” har det oerhört långsamma tempot, pianot och stråkarna som gemensam nämnare. “Before My Time” är en underskön och på alla sätt tilltalande skapelse som blir ännu bättre med Scarlett Johanssons vemodigt hesa altröst. “Suddenly” är så tråkig så att klockorna …vad är det man säger? …dör? Om Schönberg vinner för sin nya komposition, som jag hoppas aldrig kommer att behöva plåga Broadway- eller West End-publiken, så kommer …nej förresten, varför spekulera? Den kommer inte att vinna. Det är absolut inget som är “plötsligt” med den. “Plötsligt dog jag av tristess”, möjligen.

Tippad vinnare:

“Skyfall”. Men vad kul det vore om “Before My Time” vann.

För fler spekulationer, tippningar och annat Oscarsskoj – besök Fiffis!

Filmscore.se

Detta var viktigt i filmernas begynnelse, och det är ännu viktigare nu. Det vi kommit att kanske värdera allra högst i filmer är dess realism. Kanske är det en trångsynt sätt att se på film som konstform, men samtidigt är det förstås förståeligt. Det som berör är väl i regel det man känner att man kan relatera till mest själv. Gudfaderns orangeröda blod köps inte av en modern publik där inget på duken får misslyckas med att exakt återspegla det man själv skulle kunna observera i händelsernas centrum.

I Jean-Luc Godards Vivre sa vie (1962) är musiken lite “busig”, eftersom den tenderar lägga sig ur fas lite då och då. Olyckligtvis lyckades jag inte hitta det klipp jag tänkte illustrera med på Youtube, så jag får göra ett försök att beskriva det istället. Inledningsscenen visar huvudpersonen Nanas ansikte från tre olika vinklar (först vänster profil, sedan framifrån, sedan höger profil). Samma musik som du kan höra här används för att ackompanjera dessa sekvenser. Musiken inleds i början av varje “shot”, men avbryts utan att ha nått “spelat klart”, innan nästa vinkel tar vid (då en snarlik variation av samma passage hörs). Musiken förknippas alltså inledningsvis med bilden av Nana, men avbryts på ett förbryllande sätt ett visst antal sekunder varje sekvens avslutas. Därigenom lägger vi märke till musiken på en helt annan nivå än vi hade gjort om den varit direkt synkroniserad med bilden.

Kanske är detta att skapa en ny sorts realism, där konstverkets beståndsdelar inte sätts samman på ett artificiellt maner för berättelsen och kontinuitetens skull, utan faktiskt belyser själva skapandeprocessen som något av en konstform i sig. Filosofin “skapandeprocessen som konstform” har genomsyrat konsten under hela 1900-talet, och i synnerhet inom musiken. Varifrån kommer egentligen ideologin att ett konstverk måste vara en färdig produkt?

Jag rekommenderar alla filmintresserade att se hela Vivre sa vie! Den är inte så lång, men ger en mycket att tänka på!

Filmscore.se

Nyligen var jag och såg det visuella kalaset Berättelsen om Pi – en Ang Lee-skapelse av betydligt annorlunda natur än Brokeback Mountain (2005) eller Lust, Caution (2007). 3D-glasögonen gjorde mycket, men Dannas musik gjorde desto mer. Ett fantastiskt färgglatt score som låtit sig inspireras av en rad musikkulturer – det bästa jag hört bland 2012 års filmer. Kvar att se är dock Lincoln. John Williams lyckades knipa sin 48:e nominering för ytterligare ett patriotiskt och välansat soundtrack för Steven Spielberg.

Danna är en av de alltför många duktiga musiker som jag aldrig ens nämnt här på Filmscore.se. Trots detta har han skrivit musiken till en rad välkända filmer, såsom Capote (2005), Little Miss Sunshine (2006) och Moneyball (2011). De stora priserna har han dock inte fått nosa på förrän nu. En Golden Globe har det redan blivit. Vad Oscars beträffar har han faktiskt fått två nomineringar. Den vackra inledande sången “Pis vaggsång” är nominerad till bästa sång.

Soundtracket till Berättelsen om Pi finns givetvis att lyssna till på Spotify, och jag rekommenderar alla som har tillgång till programmet att sätta på det på en gång. Det här är musik som spelar mer på känslor och bilder än händelseförlopp, och är således mer njutbart utan själva filmen än exempelvis Alexandre Desplats musik till Argo (också den Oscarsnominerad för “best original score”).

Filmscore.se

För er som inte kan historien utan och innan kan jag ju passa på och varna för spoilers.

—

Hugh Jackman (Jean Valjean) – Mr. Jackman är en alldeles utmärkt skådespelare i mina ögon. Hans insatser i filmer som The Prestige (2006) och Australia (2008) har varit mycket övertygande. Även här är han strålande och att säga att han inte förtjänar sin Golden Globe vore rent felaktigt. Sångmässigt gör han generellt sett en stark insats. Då och då känns det som att han överanvänder sitt karakteristiska vibrato en aning, och ibland får man intrycket av att det används främst för att dölja att han ligger lite underkant tonmässigt. Bäst gör han “Who am I?”

Solonummer:

“Who am I” – En kraftfull och inlevelserik version som hjälps på traven av de effektiva geografiska förflyttningarna som äger rum mot numrets slut. Betyg: 4/5

“Bring Him Home” - Filmens sämst utförda paradnummer, som faktiskt görs allra bäst av svenske Tommy Körberg (“Led hans väg”). De allra flesta tolkningar av den åldrade Valjean involverar “svagare” och “fragilare” sång med mycket falsett. Jackman, som sagt mycket bra i övrigt, väljer istället “starkare” och “fulare” med absolut ingen falsett alls. Först i filmens absolut sista scen slutar han med detta. Betyg: 1/5.

—

Russell Crowe (Javert) - Efter att ha hört och sett trailern var jag bara försiktigt optimistisk när det gällde Crowes insats. Vad gör en rocksångare utan sin mikrofon? Handen på hjärtat gick jag dock in och gjorde allt för att inte döma honom på förhand. Det fungerade ändå inte för mig. Crowe har ansiktsuttrycken. Han har höjden. Han har djupet. Han har inte dynamiken. Han har inte dimensionerna. Hans försök att få sin sångröst att låta lika auktoritär som sin vanliga röst leder mest till ett märkligt “fördovande” av vissa vokaler. Hans solonummer håller inte riktigt vad man förväntar sig av rollen, och bäst är han när han får hjälp. “Confrontation”, som görs tillsammans med Jackman, får högst poäng.

Solonummer:

“Stars” – Visuellt snyggt gjort nummer. Musikaliskt gör Crowe ett bra jobb, men tyvärr helt ointressant. Det saknas kontraster. Betyg: 2/5.

Javert’s Suicide” – Samma sak här. Crowes annars ofelbara minspel tar till och med skada av hans enformiga sånginsats, som samtidigt inte på något sätt är dålig. De sista fraserna är så klent framförda så att det lutar åt en etta. Att det är ett extremt svårt register att sjunga uttrycksfullt på för vilken sångare som helst håller dock Crowe borta från bottenbetyget. Betyg: 2/5.

—

Anne Hathaway (Fantine) - Anne är bäst i ensemblen, och levererar verkligen hela tiden. Hon har en förmåga att få fram känslor utan att behöva retirera till den mellantingsaktiga “talsång” som i synnerhet Jackman ofta gör.

Solonummer:

“I Dreamed a Dream” - En sagolikt bra version som tvingade åtminstone hälften av biosalongen att ta fram näsdukarna. Det enda som man kan klaga på är att orkestern blir mer sekundär i “I Dreamed a Dream” än i något annat nummer. Alla sånginsatser spelades in live för att ge skådespelarna maximalt med utrymme att leva ut sina känslor. Orkestern lades på i efterhand. Med Annes frekventa rubaton och långa pauser innebar det att ett par av orkesterns allra tjusigaste inflikningar (påhittat ord för engelskans “inflections” i brist på annat) fick ersättas med annat. Det oändligt vackra oboe-kontramotivet i “He slept a summer”-versen, som jag älskar högt, fick exempelvis tas bort. Detta gör Anne mot mig. Hon berövar mig från min största kärlek i hela “Les Miz”. Ändå måste hon få en femma. Betyg: 5/5.

—

Amanda Seyfried (Cosette) – Jag kan inte tänka mig en bättre röst för denna roll. Höjd, klarhet och snabbhet är för mig de viktigaste egenskaperna hos en bra Cosette. Seyfrieds pärlande vibrato är oändligt mycket trevligare än Jackmans – som stundtals är lite “ankigt” (läs “påminner om en ankas kvackande”).

Solonummer:

“In My Life” och “A Heart Full of Love” – Seyfried gör först en fläckfri tolkning av “In My Life”, om än inte den mest häpnadsväckande någonsin. I “A Heart Full of Love” hittar både Seyfried och Eddie Redmayne (se nedan) den närmast perfekta balansen mellan renodlad sång och kvasikonversativa känsloinflikningar. Betyg: 4/5.

—

Eddie Redmayne (Marius) – Redmayne ståtar med en oändligt mycket mer musikalanpassad röst än Crowes, och den här insatsen kommer att ge honom fler stora roller.

Solonummer:

“A Heart Full of Love” – Se ovan.

“Empty Chairs at Empty Tables” - Inte heller här finns mycket att kritisera. Redmayne visar upp hela sitt musikaliska spektrum, både vad register och klangfärg beträffar. Hade numret haft det där lilla extra som gjorde mig och många andra så tagna av “I Dreamed a Dream” så hade det varit en femma. Betyg: 4/5.

—

Samantha Barks (Eponine) - Nu finns förstås risken att jag är lite partisk här eftersom jag är lite kär i den här tjejen (min svaghet för brunetter slår till rätt ofta). Men vad finns det att kritisera? Hon har aldrig varit med i en film förut och tvingas gå direkt från scenen (utan bökiga kameror och mikrofoner) till denna säregna produktion (med kameror och mikrofoner av tekniska anledningar ofta upptryckta mot ansiktet). Och hon är fruktansvärt bra. Det hon inte har i ansiktsuttrycksväg (och hon har mycket) har hon trefaldigt i sång.

Solonummer:

“On My Own” – En version som utmanar Lea Salongas från musikalens tioårsjubileum och eftersom jag är ännu kärare i Samantha än i Lea (som jag också är kär i) så vinner nog Sams version. Lysande dynamiska och klangfärgsmässiga kontraster. Betyg: 4/5.

—

Sacha Baron Cohen och Helena Bonham Carter (Herr och Fru Thérnardier) – De får inte jättemycket utrymme – The Thérnardiers. Närmare hälften av deras nummer, om man ser till det totala, har klippts bort eller aldrig spelats in. Helena Bonham Carter kan inte producera en sådan där rå, ful klang som många Fru Thérnardiers genom historien gastat fram, men kompenserar med ett sorts torrt, högfärdigt och elegant tonspråk. Sacha Baron Cohen gör en stabil sånginsats i en roll som kräver förhållandevis lite rent tekniskt.

Solonummer:

“Master of the House” – Det är svårt att göra något bra av ett nummer som är så direkt anpassat till en teaterscen som “Master of the House”. Tom Hooper hade nu möjligheten att tydliggöra betydligt fler av de små knep och tricks som Herr och Fru Thénardier tar till för att beröva sina gäster på deras ägodelar än vad som är möjligt på West End. Resultatet? Det audiovisuella collaget blir närmast överväldigande och man förmår inte ta till sig texten ordentligt. Samtidigt erbjuder förstås filmmediet möjligheter till komiska inslag som inte fungerar på scen, och dessa tas väl hand om. Betyg: 3/5.

—

Sedan har vi förstås en rad ensemblenummer, det bästa av vilka nog är “Do You Hear the People Sing”. Mastodontnumret “One Day More” kunde nu äntligen arrangeras med varje individ på olika platser. Först var jag missnöjd över den icke helt felfria synkroniseringen och kameraorienterade mixningen som förtog aningen för mycket av den där känslan av kollektiv enhetlighet som man får när man ser numret på scen. Sedan fick jag väl erkänna att Hoopers beslut var både dramatiskt korrekta och välanpassade för filmmediet. Jackman hade dock allt kunnat få göra några retakes. Ett par av hans “One Day More”-utrop är rent ut sagt fula. I synnerhet det som föranleder Crowes solovers.

På det hela taget var det ändå en extraordinär upplevelse att se denna musikal på bioduken. På IMDB har jag gett filmen en åtta. Här blir genomsnittet detsamma – fyra av fem toasters. Gå och se den! Har ni inte övertygats nog – läs Fiffis recension!

Filmscore.se