Ett av de viktigaste verktygen för en filmmusiker är tystnad. Konsten att avgöra att en scen inte ska ha någon musik över huvud taget är sällan lättbehärskad, men sitter i ryggmärgen hos duktiga kompositörer. Här är några exempel på när tystnad ofta används:
1. Under dialoger. Det är inte lätt att hitta rätt bakgrundsmusik till en dialog och i en majoritet av fallen är det som mest effektivt att inte ha någon alls.
2. När scenen är “för bra” spelad. Det är vanligt att en filmkompositör tänker något i stil med “här ska jag inte lägga mig i” när han beskådar en väldigt bra spelad scen som är stark nog utan musik (och som musiken troligen bara skulle ta udden av.
3. När tystnad helt enkelt skapar mer stämning och/eller spänning än musik. Exempel finns i massor i Sergio Leones filmer, såsom den långa inledningsscenen till Harmonica – en hämnare (Once Upon a Time in the West). I Wolfgang Petersens Ubåten riskerar man flera nervkollapser i de scener där musiken helt lämnas ute. En annan bra film med mycket tystnad är Bron över floden Kwai (1957).
I andra filmer upplever jag att scenerna i sig inte är tillräckligt starka för att musiken ska kunna lämnas ute. Hitchcocks Fåglarna (1963) är i mina ögon en sådan film. Hitchcock väljer här att bara använda de människoattackerande fåglarnas väsen som “musik”. Det räcker inte för mig, och jag var oerhört besviken när jag såg filmen.
