Filmscore.se

Det är sorgligt så lite man hinner blogga när man samtidigt är i färd med att överleva sitt första universitetsår. Alldeles för lite film hinner man se, och alldeles för lite filmmusik hinner man njuta av.

Jag tänkte ändå så här under måndagens första skälvande timme försöka klottra ned ett litet inlägg om “stulen musik”. I brist på en bättre term – jag vet att det finns en men orkar just nu inte börja bläddra i litteraturen för att hitta den – väljer jag att beskriva den filmmusik som ursprungligen hör hemma någon annanstans med just de orden.

Stulen musik används, i det här fallet, alltid med tillåtelse. Den används när regissören och/eller kompositören insett att en scen fordrar just den musiken och inte någon nyskriven originalmusik. Ofta kommer det av att musikredigeraren skapat ett så bra temp track (vilket skapas med redan existerande musik innan filmkompositören börjar jobba för att skapa en uppfattning om var det behövs musik - läs mer om temp tracks) så att regissören sedermera inte kan acceptera någon annan musik till filmen.

I andra fall kan det helt enkelt ha med smak att göra. Eller med budgeten. Här följer några exempel på några av dem i mina ögon starkaste scenerna som dragit nytta av “stulen musik”.

1. Inledningsscenen till The New World (2005)

Terence Mallicks filmatisering av landstigningen i Virginia, 1607 och det som hände därefter gjorde min lördagskväll. Därefter slocknade min sambo, och resten av filmen fick istället göra min söndagskväll. Oavsett vad så var det landstigningen, ackompanjerad av Richard Wagners preludium till Das Rheingold (Rhenguldet) som jag kommer minnas bäst av denna rulle. Preludiet ses som en av Wagners mest briljanta kompositioner. Det består bara av ett enda ackord – Ess-dur – som successivt växer fram genom makalös orkestrering i ungefär fyra minuter. Liksom detta preludium ursprungligen drog igång den mastodontiska operatetralogin Nibelungens ring vittnar den även här om början på någonting stort. Många filmmusikentusiaster köpte sedan soundtracket i tron att få höra detta magnifika stycke, men möttes av besvikelse då bara James Horners originalmusik (dock inte att förakta) fanns med på CD:n.

2. Flera scener ur Melancholia (2011)

Lars von Trier behövde nog inte lägga ut någon förmögenhet på musiken till Melancholia. Det enda stycke han använder är preludiet till Wagners Tristan und Isolde (han var duktig på preludier, den karln), så det enda han i praktiken lär ha behövt göra är att gå och köpa en CD (har det gått 70 år sedan kompositörens död är inte längre verket skyddat av upphovsrättslagen). Hur som helst känns det alltid som att von Trier väljer att dra igång preludiet vid exakt rätt tillfällen, och matcha dess klimax med exakt rätt scenögonblick. En särskild scen då Kirsten Dunsts Justine lagt sig vid ett vattendrag för att låta sig överskylas av ljuset från den jättelika planet som i filmen närmar sig jorden var så stark tillsammans med Wagners toner så att man inte ens förmådde förundras över Lars von Triers förmåga att till och med få världsstjärnor som Dunst att klä av sig nakna på scen.

3. Operascenen i Philadelphia (1993)

När AIDS-sjuke Andrew Beckett (Tom Hanks) lyssnar på och berättar för Joe Miller (Denzel Washington) om Umberto Giordanos aria “La mamma morta” så kan man inte annat än hänföras. Liksom både Beckett och Miller sugs vi in i Maria Callas toner, som successivt går från att bara spelas av Beckett i rummet de båda personerna befinner sig, till att bli en stark och intensiv del av bakgrundsmusiken.

Tim Burtons filmatisering av Stephen Sondheims eminenta Sweeney Todd (2007) såg jag här om kvällen. Vi talar alltså Tim Burton utan sin eviga musikaliska följeslagare Danny Elfman, som komponerat musik för nästan alla Burtons filmer. Det första som slår en när det gäller Tim Burton är att han ogärna är förutsägbar. Originalmusikalens öppningsnummer “Balladen om Sweeney Todd” klipptes till förmån för en instrumental version och en tre minuter lång animering som på ett väldigt abstrakt plan förbereder åskådarna på vad som komma skall. Texten i “Balladen om Sweeney Todd” var enligt Burton helt onödig, eftersom den så gott som summerade hela filmen, och således gjorde efterföljande 112 minuter meningslösa.

Sondheim, i sin tur, är den musikaliskt minst förutsägbara musikalkompositören av alla tider, vilket är mycket tydligt även i filmversionen av Sweeney Todd. Musiken har mycket sällan något pekfinger, men är samtidigt ständigt på väg någonstans. Med det menar jag att det sällan går att pausa en melodi och därifrån tänka grundtonen i huvudet, som i mer trallvänliga musikaler i stil med Grease och Dreamgirls. Man vet inte när nästa betoning kommer – lite som i en Stravinskybalett. Likväl så finns det något sagolikt absorberande med Sweeney Todd som gör den populär trots att 75 % av sångerna är så gott som omöjliga för vanliga dödliga att sjunga med i.

Någon frågade mig i samband med att vi såg filmen om skådespelarna faktiskt sjunger eller bara mimar samtidigt som de agerar. Sanningen är att de sjunger – men de sjunger för mimandets skull. Stora högtalare finns i bakgrunden och spelar musiken samtidigt som agerandet sker, men sången spelas inte in med gömda mikrofoner under perukerna, utan inspelningen sker separat. Och det är tur att det är på det sättet, för varken Johnny Depp eller Helena Bonham Carter var vana sångare när inspelningen ägde rum. Likväl har de där skådespelarna en fascinerande förmåga att lära sig nya saker. Bonham Carter tog bara lektioner i tre månader för sin roll som Mrs. Lovett, och Depp, om man ska tro ryktena, inga alls.

Sweeney Todd förblir en favorit hos mig (det kan ha varit femte gången jag såg den), och det mest spännande som hänt i musikalfilmsväg på de senaste tjugo åren om man inte räknar Disney. Må Les Misérables (2012) utmana om den utmärkelsen.

En snabb titt i filmarkivet och det framgår att jag har en (1!) film med musik skriven av Ennio Morricone listad. Det är alldeles för lite. Visserligen har jag bara sett tre filmer, varav den tredje sågs igår, men bara en sådan sak är oförlåtlig.

Igår såg jag Harmonica – en hämnare, vilket är ytterligare en väldigt märklig svensk översättning av en filmtitel (originalet heter Once Upon a Time in the West). Sergio Leone var en fantastisk person. Jag vet inte hur många gånger han använde tekniken, men i fallet “Harmonica” så lät han fantastiske Ennio Morricone skriva all musik innan inspelningen drog igång istället för efter. Han använde sedan högtalare vid filminspelningarna och lät skådespelarna lyssna på musiken samtidigt som de agerade. Briljant!

Jag sade till min sambo innan jag började kolla: “jag kommer nog tycka att den här är ganska seg, men det är en sådan där film som man måste se”. När jag hade ägnat nästan tre timmar åt filmen gick jag tillbaka och såg om scener. Under vissa sådana där riktigt utdragna Leonescener satt jag och hoppades på att inget skulle hända. Jag sög in vartenda ledmotiv och glömde konstant bort att andas.

Ledmotiv är utdöda sägs det. “Vi vill inte ha dem. De förstör. “Voldemorts tema” hade ju inte varit klokt, nej ge oss en långt vasst ackord med en massa tremolo.” Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka. Vad jag vet är att jag inte hänförts och skrämts lika mycket av en filmskurk som av Henry Fondas Frank i Once Upon a Time in the West sedan jag såg Frollo för första gången i Disneys Ringaren i Notre Dame. Ralph Fiennes Amon Göth i Schindler’s List möjligen. Kanske hade Voldemort varit mer skrämmande med något mer melodiskt? John Williams hade fixat om han stannat och komponerat för den fjärde filmen också.

Morricone är dessutom en mästare på att väva in Vilda Västerns ljud i musiken, som den gnisslande kvarnen och pistolskotten som flyter ihop med både kompositioner och tågtjut.

Once Upon a Time in the West får den första niopoängaren på IMDB sedan Melancholia. Till skillnad från IMDB finner jag den dessutom snäppet vassare än Den gode, den onde, den fule. När jag drar igång nästa uppdateringsperiod av filmarkivet så vet jag vilken film som dyker upp först.

Jag läste nyligen två inlägg skrivna i anslutning till varandra på Another Boghunt. De handlade om japanska Battle Royale (2000), och bioaktuella Hungerspelen (2012), som till konceptet påminner så mycket om varandra så att många fördömer Hungerspelen för att vara en tämligen ointressant kopia. Jag kände mig med ens tvungen att få ner några ord om musiken i dessa två filmer, båda av vilka jag sett under den senaste månaden.

Först och främst gör James Newton Howard ett riktigt bra jobb i Hungerspelen. Det är ett mycket skickligt hantverk med varierande material och skiftande stämningar. Inte vid ett enda tillfälle var jag tvungen att ifrågasätta hans val. Särskilda effektfulla scener inkluderar den när Katniss är på väg att hissas upp på arenan där hon förväntas slåss mot andra ungdomar tills bara en står levande kvar. Newton Howard använder det jag tror är en bearbetad kontrabaston som gjorts så låg så att vi inte uppfattar dess frekvens. Det enda som hörs är ett mycket dovt muller som påverkar det undermedvetna mer än det medvetna. Jag, som inte läst boken, kände av spänningen mest i just denna scen. Det jag saknar i en sådan där film är dock ett ordentligt tema. Det är just i sådana här jätteproduktioner som man kan skapa något riktigt melodiskt och storslaget utan att det låter fånigt. Dessvärre finns det en generell rädsla bland filmkompositörer (och, med säkerhet, regissörer) inför att använda sig av sådana nu för tiden. Ska det vara äventyr och trilogi och mångmiljonsäljande verk och enorm publik vill jag ha något väldigt påtagligt att associera det med. Jag skulle vilja kunna “nynna Hungerspelen” precis som jag kan nynna Harry Potter.

Ett liknande tema saknas också i Battle Royale, men där tvekar inte kompositören att förstärka dramat på ett sätt som Hollywood slutade med på 1960-talet. I äkta Ben-Hur-stil kan man höra ett dramatiskt fortissimo-mollackord eller liknande efter 70 % av alla blodiga dödsfall (och de är många – exempel). Det är svårt att veta hur man ska ställa sig till denna typ av soundtrack idag. I synnerhet med tanke på att filmen är från en annan del av världen. När Verdis Dies Irae spelar undrar man vad man egentligen satt sig för att kolla på för film (jag har själv använt stycket i två egna skoj-filmprojekt – i skämtsyfte). Jag ska inte sticka under stolen med att jag tappade intresset en smula efter dödsfall nummer tjugosex, och tänkte att om det här är en japansk klassiker så gillar jag de kinesiska bättre). Vidare bidrog nog det snabba tempot och överflödet av blod till att jag inte kunde uppskatta den på samma sätt som jag kan uppskatta 50-talsproduktioner från Hollywood i stil med Ben-Hur. Men sen gillar jag ju inte blod.

Så är det. Hungerspelen = musikalisk feghet. Battle Royale = musikalisk överdrift. Newton Howard tar högst poäng för ett skickligare broderi, men jag vill höra hans melodier igen! Jag får lugna ner mig med Disneys Skattkammarplaneten.