Filmmusik

Alltid lika spännande! Nu har det meddelats vilka som nomineras till Oscar för bästa filmmusik (eller “Best Original Score”, som det heter). Vinnaren utses den 26 februari, och filmerna är alla från fjolåret, det vill säga 2011.

Bland årets nomineringar hittar vi många bekanta namn, men en nykomling finns också på listan. Här är årets nomineringar:

- The Adventures of Tintin – John Williams

- The Artist – Ludovic Bource

- Hugo – Howard Shore

- Tinker Taylor Soldier Spy – Alberto Iglesias

- War Horse – John Williams

Ja, vad ska man säga. Makalösa John Williams får här sin 46:e respektive 47:e Oscarsnomineringar, vilket inte är något annat än beundransvärt. I War Horse använder han mycket konventionella medel för att ackompanjera är storslagen berättelse. Hans förmåga att bygga upp sin musik tar luften ur en, och även om de huvudteman han presenterar här känns som något man har hört förut så blir man ändå så pass hänförd att man snabbt glömmer bort det. I musiken till Tintin hade han dock möjlighet till desto mer kreativitet och fantasi, vilket man hör redan i det inledande temat. Nykomlingen på listan är förstås Ludovic Bource, vars insats för The Artist är helt ovärderlig. Där talet försvinner får musiken tala ännu mer!

Sen hittar vi flerfaldigt oscarsbelönade Howard Shore på listan. Tidigare har han bland annat vunnit tre priser för Sagan om ringen-trilogin (varav ett var för “bästa sång”). Jag har ännu inte sett Hugo och vill inte uttala mig alltför mycket om denna film. Tomas Alfredsons Tinker Taylor Soldier Spy finns också representerad i form av Alberto Iglesias soundtrack. Iglesias har nominerats två gånger tidigare, och han har enligt min åsikt på ett lysande sätt fångat upp, alstrat och dekorerat spionkonceptet.

Jag känner inte att jag riktigt vågar gissa på en vinnare, men Ludovic Bource känns bra het. Fransmannen tog också hem årets Golden Globe.

Den här veckan får ni som önskar lite ny läsning vallfärda till den eminenta filmbloggen MrFilm.se. Jag har gästbloggat där om film-soundtracks nu och då, och om påståendet att äldre regissörer är mer romantiska än yngre. Du hittar inlägget här.

MrFilm är en blogg som jag har börjat följa alldeles nyligen, och jag har imponerats mycket av dess intressanta och för mig mycket tilltalande innehåll. Något MrFilm gör är att arrangera tävlingar, och jag var inte sen med att ställa upp i den senaste, där man kan vinna ett exemplar av Björnbröder (2003). Den är en av de få Disneyklassiker jag fortfarande inte har på DVD!

Filmåret 2012 kommer bli fantastiskt från ett musikperspektiv. John Williams musik till Spielbergs Lincoln, liksom Hans Zimmers kompositioner till Nolans The Dark Knight Returns kommer med stor sannolikhet att få plats i filmarkivet när de kommit ut!

I övrigt kommer det med stor sannolikhet dyka upp lite nya artiklar om filmmusik i olika filmgenrer. Det finns ju så många olika musikformer att applicera på ett film score!

Jag hoppas att den positiva besökartrenden ska fortsätta och att fler ska hitta hit! Vad som dock värmer mer om hjärtat än något annat är att se hur stor procentandelen återkommande besökare är. Det uppmuntrar till att göra “Filmscore” ännu större och bättre!

Som ni har märkt så har det hänt ännu lite mer på sidan sedan den senaste uppdateringen. Lite trevliga bilder har tillkommit, bland annat. Dessutom har antalet filmer i filmarkivet nått 150!

Flera läsare har önskat att jag ska lägga upp fler artiklar om hur filmmusiken kommer till, alltså, fler detaljer om hur filmkompositörer och orkestratörer arbetar. Detta är därför nuvarande fokus, men nu tar jag som är skribent jullov, så det dröjer nog ett par veckor innan vi kommer se några sådana artiklar här på sidan.

God jul till alla läsare!

De två senaste dagarna har ägnats åt en mycket ädel syssla – städning. Som många säkert har märkt så har Filmscore.se använt sig av musikklipp från Grooveshark på alla filmsidor. Det har inte fungerat så särskilt bra av en rad anledningar.

1. Det har inte varit möjligt att hoppa till en särskild punkt i klippet. Hela klippet eller inget av det, har varit besökarens valmöjlighet.
2. Ibland har klippen helt enkelt vägrat att ladda
3. Många klipp har försvunnit helt och hållet, troligtvis eftersom de tagits bort av Grooveshark
4. Mot slutet gick det inte ens att bädda in Grooveshark-klipp

På det hela taget har jag varit usel på att tipsa om andra filmbloggar och hemsidor här på Filmscore.se. Det finns riktigt bra svenska filmsidor på nätet som ger intressanta inblickar i filmvärlden, vilka helt klart har potential att öka förståelsen för hela industrin och göra artiklarna här på Filmscore lättare att ta till sig.

En av dessa sidor är Filmmedia.se, varför jag är mycket glad över att ha fått chansen att gästblogga där. Jag fuskar således lite den här veckan och hänvisar till Filmmedia-inlägget vad veckans blogginlägg beträffar. Ämnet är radarpar i filmmusik-världen, ett ämne som jag velat blogga om länge.

Vidare vill jag ta tillfället i akt att verkligen poängtera att Filmmedia.se är en fantastisk blogg som erbjuder något för alla filmintresserade. Det rör sig inte bara om filmrecensioner, utan också om nyheter i filmvärlden, och framför allt intressanta reflektioner kring film, både av sidans ordinarie skribenter och av gästskribenter. Mitt mål var att skriva detta korta inlägg på tio minuter, men istället absorberades jag av det senaste inlägget på Filmmedia, vilket listar och rankar kommande storfilmer.

Sedan vill jag idag uppmana alla filmälskare att passa på att faktiskt köpa DVD-filmer. Långt ifrån alla sevärda filmer går på TV, och jag som fattig student utan inspelningsbar digitalbox har ett behov av att kunna bestämma själv exakt när jag vill se en film. Jag vet samtidigt att många är i samma situation. Många har märkt att DVD-filmerna går mot samma öde som VHS-filmerna för något decennium sedan. I Sverige är prisfallet redan uppenbart, och i England där jag bor känner man sig lurad om man måste betala mer än 5 pund för en DVD-film (helt nya filmer borträknade förstås, men de är inte heller dyra!) Det finns även en helt enorm marknad för begagnad film, och jag har gjort det till en vana att beställa en film i veckan från Amazon. På de tio senaste veckorna har det väl blivit tio storfilmer från 80-talet och framåt, med en total prislapp på runt 150 svenska kr. Jag räknar då även i fraktkostnader.

Tiderna är således utmärkta för att riktigt leva ut sin filmkärlek. Och ju mer man lär sig förstå film, desto härligare blir filmupplevelsen!

Dagens inlägg kommer att handla om film lite mer i allmänhet, och ett ämne som av vissa anledningar gjort att jag har retat upp mig en smula på senare tid. Vi kan kalla det för “historisk riktighet“. För varje recension av en historisk film så tvingas man ögna igenom notisen om att historiker och sakkunniga uttryckt ilska över att något i filmen inte stämmer ihop med den historiska verkligheten. Att en sådan film ska vara en exakt återgivelse av verkligheten är det skrämmande många som anser. Och ännu fler ilsknar till när en film inte helt och hållet stämmer överens med den bok den baserats på.

Jag själv ilsknar till när jag hör detta gnäll. Man måste förstå att “baserad på verkliga händelser” betyder just “baserad på verkliga händelser” och inte “exakt kopia av verkliga händelser”. En film är en mycket begränsad kreation, där man måste få in intrig, stegring, klimax, och filmens främsta budskapet inom en tidsram av två timmar. Ska man illustrera något som historien har lärt oss genom film så är inte alltid det starkaste sättet att följa sanningen (som historikerna fastslagit, eller enats om) till punkt och pricka.

Vi kan ta som exempel Schindler’s List (musik: John Williams, för övrigt – läs mer). En viktig person här är den tyske kommendanten Amon Göth, vars utveckling vi får följa. Göth var en ovanligt hänsynslös och kallblodig nazist, som aldrig tvekade att spontant avrätta en jude om denne inte föll honom i smaken. I filmen är Göths villa placerad på en kulle i koncentrationslägret Płaszów, och i ett par scener ses han skjuta mot judarna nedanför med ett gevär. Dessa scener visade uppenbarligen det felaktiga. Göths villa var i själva verket placerad i en dal, och även om han tog med sig geväret ut på balkongen så sköt han aldrig mot människor därifrån, möjligen fåglar.

Men om nu historia finns för att vi ska lära oss av den, varför inte förstärka dessa bilder i den mån det är möjligt? I mina ögon är Göths villa i filmen placerad på en kulle av en rad potentiella anledningar. Göths besatthet av makt är ett viktigt återkommande tema och en möjlig anledning. Vidare hålls många fester hos Göth, och dessa scener inleds alltid med en blick upp mot villan – nerifrån – som om den beskådades från den smutskastade judebefolkningens perspektiv. Det Spielberg gör är att han målar upp dessa viktiga faktorer och kontraster och gör de påfallande tydliga, men samtidigt utan att överdriva dem. Och vill man som regissör illustrera flera aspekter av en persons karaktär så måste man ibland försöka kombinera dessa på ett sätt som kanske inte är helt i enlighet med den “historiska sanningen”. Olika karaktärsdrag tar sig ju uttryck i olika sammanhang. I Schindler’s List får Amon Göth skjuta människor från sin balkong för att denna mordiska del av honom ska kunna ses samtidigt som hans maktgalenhet och uppfattning om olika raser.

Min poäng är att – bra filmregissörer förvränger inte bilden av en historisk person – de belyser den. Att Göth skulle ha sin villa i en dal i koncentrationslägret går ihop med den “historiska sanningen”, men inte med bilden av honom (eller hans egen bild av sig själv). Det är också bilden av honom som vi i eftervärlden behöver ta till oss. Detta måste historiker tänka på innan de sätter ihop en hel hemsida om dessa Spielbergs oerhörda snedsteg, fel och misslyckanden (jajamen, det finns en, full med bilder och referenser till historiska verk!)

Jag hade egentligen tänkt använda ett till bra exempel, men 600 ord räcker för ett blogginlägg. Jag väntar till nästa vecka!

2001 – ett rymdäventyr är visserligen inte en film från 2001, utan från 1968, men årtalet i namnet går bra ihop med veckans andra filmer. Ta chansen att lära dig mer om musiken i Stanley Kubricks klassiker!

Vidare så har vi en film från 2000 av Roland Emmerich – Patrioten (musik = John Williams). Året senare kom den oerhört succéartade animerade långfilmen Shrek, med musik av John Powell och Harry Gregson-Williams. Slutligen, för den här veckan, så har vi en lite äldre film – nämligen Tim Burtons Batman.

På sju veckor har det nu lagts upp 28 nya filmer i filmarkivet, som nu består av 136 filmer. Denna trend kommer att pågå i tre veckor till. Under december och början av januari är det osäkert vad som kommer att hända på Filmscore.se, men att sidan ska städas upp från ett antal trasiga länkar och videoklipp är självskrivet.

Det har kommit in många positiva kommentarer till Filmscore.se under de senaste veckorna. Detta uppskattas otroligt mycket och det är härligt att höra att så många finner sidans artiklar intressanta och inspirerande. Tveka dock inte att kritisera sidan – för det har det helt klart anledningar att göra!

Jag har inte förrän på senare tid upptäckt hur illa mediespelaren Groovesharks widgetfunktion fungerar. Ofta försvinner ljudfiler helt och hållet så att felmeddelande “No Songs Found” ges. Detta fel kan nu ses på många av artiklarna om musik i olika filmer. Därutöver verkar inte tjänstens widgets vilja ladda alls om man lägger för många på en och samma sida. Detta har nog de som försökt ta sig igenom Filmscore:s topplistor fått erfara.

Olyckligtvis kan inte Filmscore åtgärda dessa problem förrän under december månad, vilket tvingar läsare av ett större antal artiklar att söka sig till andra mediespelare för att lyssna på den musik som det skrivs om. Detta är förstås långt ifrån så smidigt som det borde vara. Just nu lutar det åt att de trasiga Grooveshark-filerna inte kommer att ersättas alls, utan att Filmscore kommer att konvertera till “Youtubism”. Inbäddade klipp från Youtube tar mer plats, men huvudsaken är att musiken spelar ordentligt! Visst, klipp försvinner från Youtube också, men i långt ifrån samma utsträckning.

Jag ber er att försöka ha överseende med sidans nuvarande problem under ytterligare en liten tid framöver, och hoppas att ni ska få ut mycket av den ändå!

När man skriver filmmusik till en spelfilm så är det tonvis med konventioner, tekniker och finesser man måste ta vara på och tillämpa för att inte allting ska falla på ända. I grunden är ett soundtrack uppbyggt av en mängd olika så kallade cues, och var och en av dessa måste uppfylla sitt eget uppdrag, samt fungera som en pusselbit i det stora hela.

Men när man som filmkompositör sitter och stirrar på en scen ur den färdiga filmen – låt oss säga att ett kärlekspar sitter på en strand och talar – vad tar man fasta på? Vad i scenen låter man vägleda sitt komponerande? Naturligtvis handlar det om finkänslighet (som dessutom måste överensstämma med regissörens vilja), men här är några olika saker att ta fasta på:

Scenens stämning – Vad har vi för underliggande stämning i den här scenen. Är den i viss mån hoppfull? Positiv? Dålig? Handlar det kanske om att mannen måste resa iväg och kvinnan måste stanna? Genom denna teknik kan kompositören samla på sig ett antal passande adjektiv och använda dessa som inspiration.

Från vems synvinkel? – Man kan utgå från någon av de två personernas synvinklar. Är mannen måhända förhållandevis likgiltig och kvinnan förkrossad? Vem av de båda handlar filmen främst om i övrigt. Om man ska spela på mannens likgiltighet, hur får man samtidigt kvinnans sorg att ”spela”?

Utgå från någon av de bådas inre känslor – Känner kvinnan en växande frustration och ilska inför mannens kyla? Hur får man känsloutvecklingen att ta sin form i musiken. För alla som har sett Scarface och scenen där Tony Montana (Al Pacino) upptäcker att hans kumpan har ett förhållande med hans (Tonys) syster, och han ilska accelererar till vansinne på kort tid – ni har ett bra exempel av detta att fasta vid!

Ta fasta på omgivningen/miljön – En teknik är förstås att utgå från miljön. De sitter på en strand, vid ett stort hav. Scenen är storslagen. Kan man utgå från det på något sätt. Kan oceanen de stirrar ut över tjäna som symbolik för det långa avstånd som snart kommer skilja de båda personerna åt?

Man står onekligen inför många svåra beslut som filmkompositör, och något som är säkert är att ens färdiga musik till filmen inte kommer att vara helt perfekt på en gång. Regissören kommer att ha synpunkter, och omarbetningar kommer att tvingas fram.

Nästa vecka tänkte jag ta upp några fler specifika exempel på hur filmkompositörer kan ta fasta på särskilda aspekter av en scen vid komposition.