Barn- och familjefilm: musik

Denna artikel ämnar behandla konceptet musik i barn- och familjefilmer. Något krångligt, kan man tycka. Var börjar man? Först och främst, vad menas med barn- och familjefilm? Naturligtvis förs tankarna direkt till tecknade filmer och animation. Disney, Dreamworks, Disney Pixar, och så vidare. Vid närmare eftertanke kan vi välja att också inkludera dramafilmer som är anpassade för att hela familjen ska kunna ta del av den. Komedier och lättare dramafilmer hör hit.

När man skriver för barnvänliga filmer är det viktigt att tillämpa ett lättförståeligt och direkt logiskt musikspråk. För att förstå vad det innebär är det nog enklast att börja från början:

Musiken till Snövit och de sju dvärgarna (1937) skrevs av Frank Churchill, Leigh Harline och Larry Morey. Det var den första tecknade långfilmen, och musiken innehåller bland annat följande:

1. Enkel, trallvänlig musik i stil med dåtidens musikalkomedier.

2. Mycket dramatisk musik som ackompanjerar dramatiska, actionfyllda scener. Denna tycks vara inspirerad av de tidigaste filmkompositörernas, såsom Max Steiners, romantiska tendenser, och tillämpar också de stilar som återfinns i mycket programmusik mot slutet av 1800-talet. Dukas ”Trollkarlens lärling” är ett bra exempel på det senare.

Musik i barnfilmer och familjefilmer - Snövit3. Sånger som konstrueras för att matcha det visuella tämligen på pricken, och som dessutom imiterar både tal och andra mänskliga ljud såsom skratt och hickar. Lyssna exempelvis särskilt noga vid 2.55 och titta på sköldpaddan!

4. Mickey-mousing – en teknik där musiken komplementerar och illustrerar figurernas rörelser och så gott som allt annat som händer.

Mickey-mousing var populärare förr i tiden när inte ljudeffekter spelade samma roll som de gör idag. Men om det är något som lever kvar i animerad film så är det tendensen att inte tona ner musiken för att undvika överdrivna framställningar. I en familjefilm ska de elaka vara elaka, och de goda ska vara goda. När det gäller barn finns det inget intresse i att lyfta fram någon sympati för fienden – i synnerhet inte musikaliskt.

I en omtalad scen ur Ringaren i Notre Dame (1996) sjunger den elake domaren Frollo om sitt begär för zigenerskan Esmeralda, och om sin själsliga ångest. Många menar att denna scen inte hör hemma i en familjefilm. Jag själv är av åsikten att det är en mycket stark scen som får helt olika betydelser beroende på om det är vuxna eller barn som ser den. Genom dramatiska mollackord och hjärtskärande dissonanser lyfter Alan Menken inte fram något annat än ondska med musiken. Texten, däremot, bäddar in den djupt mänskliga ångesten som vuxna kan relatera till och ta till sig, men som barn förenklar till den punkt då det bara är Frollos ondska och hans vilja att ha Esmeralda för sig själv kvar.

Som tidigare nämnt så finns det fler familjefilmer än animerade/tecknade filmer. Men, samma generella riktlinjer går faktiskt så gott som alltid att tillämpa. Musiken ska vara lätt att ta till sig, gärna melodisk, och inte gå in aktivt för att lyfta fram komplicerade känslor och sinnesstämningar musikaliskt. Ett barn använder musiken för att förstå en scen, så i oerhört många fall kan det man vinna på att som filmkompositör bara försöka tonsätta ”ledsamhet”, snarare än att också försöka bädda in ”ångest”, ”förtvivlan” och ”själanöd”. Hachi (2009) (klippet) är en film som illustrerar detta väl, men se den inte utan att ladda upp med näsdukar först!

Barn- och familjefilmer i filmarkivet på Filmscore.se

Artikel publicerad den 12 februari 2012.


Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *