Det finns en rad intressanta teorier kring filmmusik. En av dem kommer från Michel Chion, som skrivit boken Audio-Vision: Sound on Screen. Huvudargumentet i boken är att vi inte “ser” och “hör” separat när vi ser en film med musik och ljudeffekter. Istället gör vi någonting som Chion kallar för “Audioview”. Vad han menar är att sinnena blir så nära sammanflätade när vi både hör musik och ser de rörliga bilder för vilka den är skräddarsydd, att vi faktiskt inte kan se dem som separata intryck.

Mitt tarvliga försök till översättning är inget ni behöver lägga på minnet, men håll med om att det är en intressant teori. Film för sinnesintryck samman på ett sätt som inte fotografier eller musik ur en högtalare gör. Jag tror inte att människan ännu har experimenterat riktigt ordentligt med upplevelser som stimulerar många sinnen samtidigt. Tänk att föra samman bilder, musik, massage och en klick honung på tungan. När vi har fem sinnen – hur många olika kombinationer och möjliga responser finns det inte? Har någon provat att bli killad bakom örat med en fjäder och äta yoghurt samtidigt till tonerna av Faurés Requiem. Det kanske skulle föranleda en så speciell reaktion så att en ny term skulle behövas.

Ska vi gå på prlaggf och få oss en trevlig efysisos, raring? Man får femtio kronors rabatt om man är två.

Den här världen har inte sett allt.

Vidare kan jag meddela att ytterligare några trevliga filmer har dykt upp i filmarkivet. Du kan numera läsa om musiken i nya storfilmen The Dark Knight Rises, om det minimalistiska soundtracket till Requiem for a Dream, om musiken i Den siste mohikanen, och om musiken i Dragonheart. Tre av dessa är på önskemål från läsare. Kul att ni hör av er och tipsar!